Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
2 Mack. 5:7.Andra
218

i staden på sina egna bröder. Han betänkte därvid icke att hans framgång mot stamfränderna var den största motgång, utan tyckte sig hembära seger över fiender och icke över landsmän. 7 Men makten lyckades han icke att sätta sig i besittning av; slutet av hans anslag blev i stället att han med skam måste såsom flykting vända tillbaka till ammoniternas land. 8 Och detta blev änden på hans usla levnad: han blev först kastad i fängelse hos Aretas, arabernas furste, och sedan måste han, förföljd av alla, fly ifrån stad till stad; han blev hatad såsom en avfälling från lagen och avskydd såsom en bödel mot sitt eget land och folk; till sist blev han bortjagad till Egypten. 9 Han som hade tvingat så många att fly ifrån sitt eget land till främmande land, han omkom nu själv i främmande land, sedan han hade farit över till lacedemonierna, i hopp om att hos dem erhålla skydd till följd av frändskapen med dem. 10 Och han som hade låtit kasta ut så många döda kroppar, utan att unna dem någon begravning, han blev själv obegråten, ja, han fick icke en gång någon som helst likbegängelse, ej heller en grav hos sina fäder.

11 När underrättelse nådde konungen om vad som hade hänt, fick han den föreställningen att Judeen var på väg att avfalla. Därför bröt han upp från Egypten, vild av vrede, och intog staden med vapenmakt. 12 Och han befallde sitt krigsfolk att utan försköning hugga ned dem som kommo i deras väg och att dräpa dem som flydde upp i husen. 13 Så pågick där ett blodbad på unga och gamla; man avlivade minderåriga och kvinnor och barn, man slaktade jungfrur och spenabarn. 14 Åttio tusen människor gingo förlorade under sammanlagt allenast tre dagar: fyrtio tusen dräptes under handgemänget, och ett lika stort antal såldes såsom trälar. 15 Men konungen lät sig icke nöja härmed; han fördristade sig ock att träda in i den helgedom som var den heligaste på hela jorden, vägledd av Menelaus, denne som hade förrått både lagen och sitt fädernesland. 16 Med sina orena händer tog han de heliga kärlen; och de skänker som många konungar hade låtit ställa upp där, för att förhöja den heliga platsens glans och ära, dem släpade han bort med sina besudlade händer. 17 Och Antiokus förhävde sig däröver i sitt sinne och betänkte icke att Herren till en kort tid vredgades på stadens invånare för deras synders skull, och att det var därför som den heliga platsen nu blev prisgiven. 18 Men om det icke hade varit så, att de förut voro insnärjda i en mängd synder, så skulle konungen, när han trängde ditin, strax hava genom gisselslag blivit tvingad att uppgiva sitt fräcka dåd, alldeles såsom det gick med Heliodorus, när han av konung Seleukus hade blivit sänd åstad för att besiktiga skattkammaren. 19 Men Herren hade icke utvalt folket för platsens skull, utan platsen för folkets skull. 20 Därför blev också platsen, sedan den hade fått