som hade tillfogat judarna mycket lidande. 33 Och när de höllo segerfest hemma i Jerusalem, läto de dem som hade bränt upp de heliga portarna brinna inne, och bland dem Kallistenes, som hade tagit sin tillflykt till ett litet hus. Så fingo dessa den välförtjänta lönen för sin gudlöshet.
34 Men den store uslingen Nikanor, som hade lockat de tusen uppköparna att komma tillstädes för att köpa judar, 35 han blev, tack vare Herrens hjälp, förödmjukad av dem som i hans ögon voro ringare än alla andra; han måste nu lägga av sin lysande skrud och utan något följe, lik en rymmare, taga vägen tvärs igenom landet till Antiokia, övermåttan olycklig över sin krigshärs undergång. 36 Och han som hade åtagit sig att skaffa tillhopa allt som behövdes för att betala gärden till romarna, genom att försälja de fångar som togos i Jerusalem, han måste nu förtälja att judarna hade Gud till sin förkämpe, och att de av detta skäl voro oåtkomliga, därför att de nämligen följde den lag som han hade stadgat.
2.1Mack. 3:45. 2Mack. 5:15f. 6:2f. 3.2Mack. 5:14, 24. /4.1Mack. 1:61. 2Mack. 6:10. /5.1Mack. 3:10f. /6. Hebr. 11:34. /8.1Mack. 6:14. 2Mack. 5:22. /9.1Mack. 3:35, 38f. Se Vän i Ordförkl. /11.1Mack. 3:41. /13. 5Mos. 20:8. Dom. 7:3. 1Mack. 3:56. 15.1Mos. 17:2. 2Mos. 34:10f. 5Mos. 28:10. 2Krön. 7:14. Vish. 18:22. /16. 1Mack. 4:8. /18.1Sam. 17:45. Ps. 20:8. /19.2Kon. 19:35. Jes. 37:36. 1Mack. 7:41. /22.1Mack. 2:2f. /23. 2Mack. 13:15. /30. 1Mack. 5:6, 34f. 7:8. /33.1Mack. 4:38. 2Mack. 1:8. 13:8. /36.2Mack. 3:38f.
9 KAPITLET.
1 Vid samma tid hade Antiokus med nesa måst bryta upp från Persiens landsändar. 2 Han hade nämligen dragit in i en stad som hette Persepolis, i akt och mening att plundra templet där och sedan behålla staden i sitt våld. Till följd härav satte sig nu folkmassorna i rörelse och sökte sin hjälp i vapnen. Och Antiokus blev av invånarna jagad på flykten och måste anträda ett skymfligt återtåg. 3 Då han nu befann sig i närheten av Ekbatana, nådde honom underrättelsen om vad som hade hänt Nikanor, såsom ock Timoteus och dennes folk. 4 Då blev han upptänd av förbittring och tänkte att låta judarna få umgälla jämväl det onda han hade rönt av dem som hade drivit honom på flykten. Han bjöd därför sin körsven att köra på, utan uppehåll, ända till dess de hade kommit fram; och dock svävade redan domen från himmelen över hans huvud. Ty i sitt övermod sade han så: »När jag kommer till Jerusalem, skall jag göra det till en begravningsplats för judarna.» 5 Men Herren, som ser till allt, Israels Gud, slog honom med en obotlig, osynlig sjukdom. Just då han hade talat till slut, överfölls han av olidliga kval i inälvorna och svåra plågor i sitt inre. 6 Och det var alldeles rättvist, eftersom han hade plågat andra med mångahanda gruvliga lidanden i deras innersta. 7 Men han lät ingalunda sitt trots fara,
