utan blev tvärtom ännu mer uppfylld av sitt övermod; ja, han andades eld och lågor i sin förbittring mot judarna. Och han befallde att man ytterligare skulle påskynda färden. Men då hände sig att han störtade ned från vagnen, där den rusade fram med ilande fart; och han skadade sig i fallet så svårt att alla lemmarna i hans kropp blevo sönderbråkade. 8 Och han som nyss i mer än mänskligt högmod tyckte sig kunna befalla över havets vågor, och som tilltrodde sig att kunna väga de höga bergen på vågskål, han fick nu, sedan han så hade blivit slagen till marken låta bära sig på en bår och lämnade härmed ett för alla tydligt bevis på Guds makt. 9 Ja, det gick så långt att maskar krälade fram ur den gudlöses kropp, och att köttet under plågor och kval föll sönder, medan han ännu levde; och hela lägret besvärades svårt av stanken från hans ruttnande kropp. 10 Och den man som kort förut hade inbillat sig att nå upp till himmel ens stjärnor, honom förmådde nu ingen bära för den olidligt svåra stankens skull.
11 Då han nu låg där alldeles nedbruten, begynte han verkligen att låta det mesta av sitt övermod fara och att komma till besinning genom Guds straff, när han för vart ögonblick allt värre ansattes av kvalen. 12 Och då han icke ens kunde uthärda stanken från sin egen kropp, sade han: »Det är rätt och tillbörligt att ödmjuka sig under Gud och att icke göra sig lik Gud i sina tankar, då man är dödlig.» 13 Och han, den skändlige, gjorde löften åt Herren, som icke ni er skulle förbarma sig över honom. Han lovade 14 att förklara den heliga staden för fri, den stad dit han nu med all hast styrde sin färd, i avsikt att jämna den med marken och göra den till en begravningsplats. 15 Och judarna, som han hade beslutit att icke en gång bevärdiga med en grav, utan tillika med deras späda barn låta kasta ut såsom föda åt rovfåglar och vilddjur, dem ville han allasammans göra likställda med atenarna. 16 Det heliga templet, som han förut hade plundrat, det ville han nu pryda med de skönaste helgedomsskänker, och alla de heliga kärlen ville han mångdubbelt ersätta, och de utgifter som voro förbundna med offren ville han betala av sina egna inkomster. 17 Därtill ville han också själv bliva jude och begiva sig åstad till alla av människor bebodda trakter för att förkunna Guds makt.
18 Men när trots allt plågorna icke ville upphöra, då nu Guds dom rättvist hade drabbat honom, uppgav han allt hopp för egen del, men lät till judarna skriva nedanstående brev, avfattat såsom en böneskrift och av följande lydelse:
19 »Sina trogna judiska undersåtar sänder Antiokus, konung och krigsherre, de bästa hälsningar och tillönskar dem all välgång och lycka. 20 Om I och edra barn befinnen eder väl och det går eder efter önskan i edra angelägenheter, så tackar jag Gud av allt mitt hjärta,
