själv strålade hon i sin fägrings fulla glans; och hennes uppsyn var glättig, med ett uttryck av kärlek, men hennes bröst var hopsnört av fruktan. 6 Och sedan hon hade gått igenom alla dörrarna, stannade hon inför konungen. Och han satt där på sin konungatron och var iförd hela sin lysande skrud och höljd av guld och ädla stenar; och han var högeligen fruktansvärd att skåda. 7 Och han lyfte upp sitt ansikte, som strålade i härlighet, och såg på henne i högsta vrede. Och drottningen signade ned och bleknade och föll i vanmakt; och hon lutade sig mot huvudet på kammartärnan som gick framför henne. 8 Men då förvandlade Gud konungens sinnelag till mildhet; och han greps av ängslan och stod med hast upp från sin tron och höll henne uppe i sina armar, till dess hon kom till sig igen. Och han uppmuntrade henne med vänliga ord 9 och sade till henne: »Vad fattas dig, Ester? Jag är din broder; var vid gott mod. 10 Du skall ingalunda dö. Vårt påbud gäller ju allenast undersåtarna. 11 Träd hitfram.»
12 Och han lyfte den gyllene spiran och vidrörde med den hennes hals. Sedan omfamnade han henne och sade: »Tala till mig.» 13 Då sade hon till honom: »När jag såg dig, herre, var det som om jag hade sett en Guds ängel; och jag förlorade fattningen av fruktan för din härlighet. 14 Ty vördnad ingiver du, herre, och ditt ansikte är idel skönhet.» 15 Men under det att hon så talade, signade hon åter ned av vanmakt. 16 Och konungen var upprörd, och alla hans tjänare sökte uppmuntra henne.
9. Se Broder i Ordförkl. /10. Est. 4:11. /12.Dom. 13:6.
6.
Tillägg till Ester 8:12: Artaxerxes' skrivelse, varigenom han giver judarna tillstånd till att försvara sig och förordnar om en årlig minnesdag.1 Vad som härnedan följer i utgör en avskrift av brevet härom:
»Den store konungen Artaxerxes hälsar landsfurstarna i de ett hundra tjugusju hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, så ock alla de andra som tjäna vår sak.
2 Sådana som genom sina välgörares synnerliga godhet bliva särskilt hedrade fattas ofta av storhetstankar 3 och söka då icke allenast tillfälle att tillfoga våra undersåtar vad ont är, utan företaga sig till och med att stämpla mot sina egna välgörare, i det att de icke kunna bära det stora måttet av ära. 4 Och de söka icke allenast att avskaffa all tacksamhet bland människor, utan förhäva sig jämväl med en skrytsamhet sådan som deras vilka alls icke hava fått åtnjuta några välgärningar, och förmena sig ändå kunna undfly ett rättvist straff från Gud, som alltid ser allt, och som hatar det onda. 5 Ja, många av dem som häva blivit satta att härska hava ofta genom övertalning av vänner, vilka hava fått sig vården av rikets angelägenheter anförtrodd, gjorts delaktiga i utgjutandet av oskyldigt blod och invecklats i ohjälpliga olyckor, 6 därigenom att dessa i sin
