att ordet evig bör användas. Men när det t. ex. i 5 Mos. 15:17 säges att en träl under vissa förhållanden skall förbliva sin herres tjänare, är det lika tydligt att den tillagda tidsbestämningen ej kan återgivas med för evigt. Samma förhållande äger rum i Nya test., Joh. 8:35, där det talas om trälen, som när som helst kan skiljas från sin herres hus, i motsats mot sonen, som får förbliva där (icke för evigt, utan) så länge han lever. I Gustav Adolfs bibel (1618) är också vid det förstnämnda, gammaltestamentliga stället en not tillagd, som är upptagen jämväl i kyrkobibeln av år 1703: »Här seer man ät thet Ebreiske ordet olam icke altid märcker oändelig tijd; vtan stundom en lång tijd, såsom ens lifzdagar, eller en wiss tijd, såsom til clangåhret, eller så länge thet regementet warar: therföre följer icke, at när Gudh befaller hålla the Levitiska stadgar leolam, eller til ewig tijd, at the aldrig skulle återwända: ty leolam märcker ther: så länge thet Judaiske regementet warade, eller til thes Messias komme.» Vid sidan av de fall i vilka evig tydligtvis bör användas och de fall där detta ord lika otvivelaktigt bör undvikas och ersättas med för alltid, för (eller från) evärdlig tid, eller något liknande, finnas emellertid åtskilliga ställen där meningen kan vara tvivelaktig. På sådana ställen har föreliggande översättning bibehållit den äldre översättningens ord.
Fader. I Matt. 23:9 förutsattes att bland judarna ordet fader, oberoende av släktskap, kunde användas såsom beteckning för en vördnadsbjudande man, vilken som helst, som man ville bevisa heder och ära; se ock Dom. 17:10. 18:19. 2 Kon. 2:12. 6:21. Jes. 22:21. Särskilt hava profeter, präster, lärare och höga ämbetsmän så benämnts.
Fariséer. Under den senare judendomens tid ett parti bland judarna, som beflitade sig om att noga iakttaga den judiska lagen, dels Mose lag i Gamla test., dels de under tidernas lopp uppkomna nya stadgandena, de äldstes stadgar.
Fat. Står Luk. 16:6 för grundtextens bátos, rymdmått motsvarande omkr. 36 liter; Bel i Babylon v. 3 för metrētḗs, ett rymdmått av ungefär samma omfång som bátos. Se Mått, mynt och vikt.
Floden är den bibliska benämningen på det som vi vanligen kalla syndafloden (1 Mos. 6:17 f. Matt. 24:38). Ordet nyttjas jämväl ofta till beteckning av floden Frat (Eufrat) (2 Mos. 23:31. Jes. 8:7); i samma mening säges ock tydligare den stora floden (1 Mos. 15:18. Jos. 1:4).
Fosterbroder. Detta ord står Apg. 13:1 såsom en hovtitel, likasom i Gamla test. uttrycket konungens vän (1 Mos. 26:26. 2 Sam. 15:37. 1 Kon. 4:5. 1 Krön. 27:33. 1 Mack. 10:20) angiver ett särskilt, högt ämbete.
Furste. Se under Änglar.
Förbund. Detta ord användes i Gamla test., utom i sin egentliga betydelse och till beteckning av förhållandet mellan Gud och hans folk, stundom ock med betydelsen förpliktelse. Uttrycket sluta (upprätta) ett förbund med någon, som hos oss alltid innebär ett ömsesidighetsförhållande, kan därför än nyttjas med betydelsen åtaga sig en förpliktelse mot någon, giva ett löfte åt någon, än med betydelsen pålägga någon en förpliktelse, taga ett löfte av någon. I den förra meningen står förbund t. ex. 1 Mos. 9:9 f. (om Guds löfte till Noa), 15:18 (om Guds löfte till Abraham), 2 Krön. 34:31 (om Josias löfte att tjäna Herren). I den senare betydelsen förekommer ordet 2 Mos. 31:16 (om sabbatsbudet), Jos. 7:11 (om befallningen angående tillspillogivning). Jfr särskilt 5 Mos. 4:13: »Herren förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att hålla, nämligen de tio orden»; härav förklaras att den låda i vilken lagens tavlor förvarades har fått namnet förbundsarken. Jfr ock Testamente.
Fördärvaren (2 Mos. 12:23. 2 Sam. 24:16. 1 Krön. 21:15. 1 Kor. 10:10; jfr Jes. 37:36). Mordängeln, vilken närmare beskrives i Vish. 18:15 f.
Förlåt. Förhänge, gardin. Särskilt om det förhänge som i templet utgjorde skiljevägg mellan »det heliga» och »det allraheligaste» (2 Mos. 26:31 f. Hebr. 6:19), men ock om det som hängde för själva ingången till det herodianska templet (Syr. 50:5).
Förödelsens styggelse (Matt. 24:15. Mark. 13:14). Med detta uttryck — som också finnes i Dan. 11:31. 12:11 och där i sin hebreiska form trognast återgives med styggelse som kommer åstad förödelse (jfr Dan. 8:13) — betecknas i 1 Mack. 1:54 det enligt 1 Mack. 1:59. 2 Mack. 6:2 av Antiokus Epifanes år 168 f. Kr. i Jerusalems helgedom ovanpå Herrens brännoffersaltare uppsatta Jupiters-altaret. Uttrycket ansluter sig nära till den gammaltestamentliga användningen av styggelse såsom likbetydande med avgud (1 Kon. 11:5, 7. Jer. 4:1). Vid profetian i Mark. 13:14, där enligt grundtexten en manlig person avses, bör man väl tänka på en kommande Antikrist, en »Laglöshetens människa» (2 Tess. 2:3 f.).
Galban (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Den starkt luktande kådan av en österländsk växt.
Gamla testamentets text. Med undantag av några mindre stycken (se under Arameiska) är Gamla test. ursprungligen skrivet på hebreiska. Fastän mycket av vad det innehåller nedskrevs många århundraden före Kristi födelse, når ingen av de till vår tid bevarade kända handskrifterna längre tillbaka än till 900-talet e. Kr.; den äldsta fullständiga är från år 1009. Skälet till detta förhållande ligger dels i judeförföljelsernas förstöringsarbete — redan 1 Mack 1:56 vittnar härom — dels i judarnas egen pietetsfulla vana
