»Mrs Forrester hyser därvidlag ej samma åsikt som ni. Men i alla händelser skall ni ej kunna fälla det omdömet om mitt ärende. Jag kan knappt tänka mig något mer egendomligt, mer oförklarligt, än den ställning, i vilken jag för närvarande befinner mig.»
Holmes gnuggade händerna, och hans ögon strålade. Han lutade sig fram i sin stol med ett uttryck av den mest spända uppmärksamhet i sina skarpa, fint mejslade drag.
»Var god och framställ saken i detalj för mig», sade han på ett raskt, affärsmässigt sätt.
Jag ansåg min närvaro alldeles överflödig.
»Jag hoppas, ni ursäktar mig», sade jag och steg upp.
Till min stora förvåning lyfte den unga damen upp sin hand för att hålla mig tillbaka.
»Om er vän», sade hon till Holmes, »ville ha godheten stanna kvar, skulle han göra mig en mycket stor tjänst.»
Jag återtog min plats.
»Fakta äro i korthet sagt följande», fortsatte hon. »Min far var officer vid ett indiskt regemente; han skickade mig hem till England, när jag ännu var helt liten. Min mor var död, och som jag inte hade några släktingar, sattes jag i en mycket god pension i Edinburgh, där jag kvarstannade, tills jag fyllt sjutton år. År 1878 fick min far, som var äldste kaptenen vid regementet, ett års permission och reste hem. Han telegraferade till mig från London och sade att han var lyckligt och väl framkommen och bad mig genast resa till honom; hans adress var Langham Hotel. Hans budskap var — det minns jag tydligt — avfattat i glada, kärleksfulla ordalag. När jag anlänt till London, begav jag mig utan uppehåll till det angivna hotellet och fick veta, att kapten Morstan bodde där, men att han föregående kväll gått ut och ännu ej var hemkommen. Jag väntade hela dagen, men han hördes ej av. Om kvällen satte jag mig på hotellföreståndarens inrådan i förbindelse med polisen, och dagen därpå annonserade vi i alla möjliga tidningar. Våra efterforskningar ledde ej till något resultat, och jag har sedan ej hört ett ord av eller om min stackars far. Han kom hem till England med hjärtat uppfyllt av glädje och i hopp att finna lugn och ro; i dess ställe — — —»
En konvulsivisk snyftning hindrade henne att avsluta meningen.
»Vilken dag var det?» frågade Holmes och öppnade sin anteckningsbok.
»Min far försvann den 3:dje december 1878 — således för nära tio år sedan.»
»Hans resgods?»
»Blev stående kvar på hotellet. Bland alla hans tillhörigheter fanns intet, som kunde tjäna till ledtråd — kläder, några böcker, och en hel massa kuriosa från Andamanerna. Min far hade haft befälet över de soldater, som på den där belägna deportationsorten bevakade fångarna.»
»Hade er far några vänner i London?»
»Efter vad jag känner till endast en — major Sholto, som tillhört samma regemente som han själv. Majoren hade någon tid förut tagit avsked och slagit sig ner i Upper Norwood. Vi satte oss naturligtvis i förbindelse med honom, men han hade ej ens reda på, att hans gamle vapenbroder var i England.»
»Ett högst egendomligt fall», anmärkte Holmes.
»Jag har ännu ej berättat er det allra egendomligaste däri. För omkring sex år sedan — för att vara fullt exakt den 4:de maj 1882 — syntes i Times en annons, vari man efterfrågade miss Mary Morstans
