»Åh, Herre Gud, att jag inte genast kände igen er! Om ni bara, i stället för att stå där så tyst och stilla, hade klivit fram och gett mig en av edra tvärstötar under hakan, så hade jag nog inte tagit miste. Ni har då riktigt förspillt era gåvor, det har ni! Ni hade nog gått långt, om ni givit er till boxare.»
»Där ser du, Watson», sade Holmes skrattande; »om allt annat misslyckas för mig, så sträcker dock ett av de 'vetenskapliga yrkena' armarna mot mig. Vår vän här kommer nog inte att låta oss stå härute i mörkret nu, det är jag säker på.»
»Kom in, sir, kom in, och tag era vänner med er!» sade portvakten helt fryntligt. »Det var ledsamt, mr Thaddeus, men jag hade stränga order. Jag var tvungen till att veta, vem jag släppte in.»
Innanför porten ledde en bred, sandad gång förbi vanskötta rabatter fram till en stor, fyrkantig, högst prosaisk byggnad. Mörk och dyster såg den ut och gjorde ett i hög grad obehagligt intryck. Till och med mr Thaddeus Sholto tycktes erfara en känsla av förstämning; han föreföll orolig och ängslig — lyktan darrade och klirrade i handen på honom.
»Jag kan rakt inte förstå det», sade han slutligen, »det måste bero på något misstag — något förbiseende. Jag sade uttryckligen till Bartholomew, att vi skulle komma, och likväl finns det inte ljus i något enda fönster — jag vet inte, vad jag skall tänka om saken.»
»Låter er bror alltid sin egendom bevakas på detta sätt?» frågade Holmes.
»Ja, han gör, som min far före honom gjorde. Bartholomew var alltid min fars favorit, och jag inbillar mig emellanåt, att han vet mer än jag om min fars hemlighetsfulla förflutna. Min bror bor uppe i andra våningen; det är hans fönster, som månen nu lyser på. Det är ej upplyst inifrån, efter vad jag kan se.»
»Nej, det är det inte», svarade Holmes. »Men jag ser ljussken från det lilla fönstret bredvid dörren.»
»Det är hushållerskans rum. Gamla mrs Bernstone sitter alltid där. Hon kan nog ge oss besked. Men jag får kanske be er vänta härute ett ögonblick; om hon utan förberedelse ser oss allesammans på en gång komma in, blir hon kanske rädd. Tyst, vad är detta!» Han höll upp lyktan, och hans hand darrade så, att ljuscirklarna fladdrade i ringar omkring oss. Miss Morstan grep ängsligt min hand, och vi stodo alla med häftigt klappande hjärtan och lyssnade. Från det stora, dystra huset ljöd genom nattens mörker emot oss ett hemskt klagande läte — en skrämd kvinnas högljudda jämmerskri.
»Det är mrs Bernstone», sade Sholto. »Hon är den enda kvinnliga varelsen i huset. Stanna här — jag kommer ögonblickligen tillbaka.»
Han ilade fram till dörren och knackade på det egendomliga sätt, som jag förut lagt märke till. Vi kunde se, att en högrest, ganska ståtlig gammal kvinna öppnade för honom, och tycktes bli utom sig av glädje vid hans åsyn.
»Åh, mr Thaddeus, jag är så glad över att ni är här! Jag är så glad att se er!»
Vi hörde henne om och om igen ge luft åt sin stora belåtenhet, tills dörren slutligen stängdes och hennes röst dog bort i ett svagt mummel.
Vår vägvisare hade låtit lyktan stå kvar. Holmes vände den så, att dess sken föll på byggnaden framför oss; med skarp, genomträngande blick överfor han så väl själva huset som de stora högar av allehanda skräp, vilka belamrade gräsplaner och trädgårdsgångar. Miss Morstan och jag stodo tätt bredvid
