varandra; hennes hand vilade i min. Hur underbar, hur outgrundlig är ej kärleken! Här stodo vi två, som före denna dag aldrig sett varandra, aldrig utbytt ett ord, ej ens en blick av tillgivenhet, och likväl hade vi i bekymrens stund instinktmässigt närmat oss varandra. Jag har sedan dess mången gång undrat därpå; men när det skedde tycktes det mig helt naturligt, att jag skulle sträcka en skyddande hand mot henne, och hon har sagt mig, hur viss hon var om att hos mig finna tröst och hjälp. Vi blevo stående hand i hand likt ett par barn, och trots mörkret och dysterheten omkring oss, rådde i våra hjärtan lugn och frid.
»Ett sådant egendomligt ställe!» sade hon slutligen och såg sig omkring.
»Det ser ut, som om alla Englands mullvadar stämt möte här. Jag har sett något liknande på ett fält ej långt från Ballarat, där guldgrävare en tid hållit på med sitt arbete.»
»Ja — det här har väl samma orsak», inföll Holmes. »Här ha skattsökarna ju huserat. Ni får ej glömma, att de i sex år hållit på att söka efter den gömda skatten. Ej underligt, att hela trädgården ser ut som en sandgrop.»
I detta ögonblick slogs dörren till villan helt plötsligt upp, och Thaddeus Sholto kom störtande ut med fasa och ängslan målade i sitt ansikte.
»Det står inte rätt till med Bartholomew!» nästan skrek han. »Jag är så rädd! Mina nerver stå inte ut med sådant här!»
Han var nästan gråtfärdig av förskräckelse, och hans spasmodiskt ryckande, karaktärslösa ansikte, som stack ut ur den stora pälskragen, hade ett skrämt barns hjälplösa, bönfallande uttryck.
»Låt oss gå in!» sade Holmes på sitt bestämda, hurtiga sätt.
»Ja — gör det !» sade Thaddeus Sholto i jämmerlig ton. »Jag är verkligen själv inte i stånd att ge order.»
Vi följde med honom in i hushållerskans rum, som var beläget till vänster om ingången. Den gamla kvinnan gick fram och åter på golvet med skrämd blick och nervöst darrande händer. Åsynen av miss Morstan tycktes ha en lugnande inverkan på henne.
»Gud signe ert vackra, milda ansikte!» utbrast hon med en hysterisk snyftning. »Det gör mig gott bara att se på er. Men så har jag ock haft det svårt i dag !»
Den unga flickan klappade vänligt den magra, av arbete hårda handen och sade några lugnande, tröstande ord, som återförde färgen till den gamlas bleka kinder.
»Husbonn' har stängt in sig och svarar mig inte», förklarade hon. »Hela da'n har jag väntat, att han skulle låta höra av sig — han tycker ofta om att vara ensam, men för en timme se'n blev jag rädd, att något hade hänt och gick och tittade genom nyckelhålet. Ni får gå upp till honom, mr Thaddeus — ni måste gå dit och se efter själv. Jag har sett mr Bartholomew Sholto nu i tre långa år, men aldrig har jag sett honom med ett sådant ansikte som han nu har.»
Sherlock Holmes tog lampan och visade vägen, ty Thaddeus Sholto darrade så, att han hackade tänder. Han var så hjärtängslig och nervös, att jag måste ta honom under armen och leda honom uppför trappan; benen ville knappt bära honom. Två gånger under det vi gingo framåt tog Holmes sitt förstoringsglas ur fickan och undersökte ytterst noggrant spår och märken, som för mig sågo ut som oformliga smutsfläckar. Han gick långsamt från det ena trappsteget till det andra, höll lampan tätt intill marken och kastade forskande blickar åt höger och vänster. Miss Morstan
