hade stannat hos den förskrämda hushållerskan. Den tredje trappgången slutade vid ett slags lång korridor, som till höger var behängd med en större indisk gobelinvävnad och till vänster hade tre dörrar. Holmes skred framåt på samma långsamma, metodiska sätt; vi andra följde honom i hack och häl. Den sista dörren var den, som vi sökte. Holmes knackade, men fick intet svar; så tog han ett fast tag om låsvredet och försökte spränga låset. Detta var emellertid på insidan försedd med en bred rigel, och gav ej vika. Sedan nyckeln blivit omvriden, kunde man likväl se in genom nyckelhålet. Sherlock Holmes lade ögat intill detta, men reste sig strax igen med en liten kort, skarp andhämtning.
»Det tycks vara något fanstyg med i spelet, Watson», sade han, mer upprörd än jag någonsin förr sett honom vara. »Vad säger du om saken?»
Jag tittade i min tur genom nyckelhålet, men drog mig förfärad tillbaka. Månskenet strömmade in i rummet, som var uppfyllt av ett klart, om än något obestämt, skiftande ljus. Mitt i rummet och liksom hängande i luften utan minsta stöd, såg jag ett ansikte — Thaddeus Sholtos ansikte. Det var samma toppiga barskalliga hjässa, samma krans av stripigt rött hår, samma bleka hy. Anletsdragen voro emellertid förvridna till ett slags leende, ett hemskt, onaturligt, hånfullt grin, som i det tysta, månbelysta rummet var mer prövande för ens nerver än den mest avskräckande grimas. Ansiktet liknade i så hög grad vår lille väns, att jag nästan ofrivilligt vände mig om för att se efter om han alltjämt stod kvar bakom mig. I detsamma kom jag ihåg, att han och hans bror voro tvillingar.
»Det här är ju förskräckligt!» sade jag till Holmes. »Vad skola vi väl ta oss till?»
»Vi måste spränga dörren», svarade han och kastade sig med hela sin tyngd mot densamma.
Den knakade och brakade, men låset höll. Vi bägge satte då samtidigt ryggarna emot; denna gång flög dörren med ett väldigt brak upp, och vi befunno oss i Bartholomew Sholtos rum.
Detta tycktes ha tjänstgjort som kemiskt laboratotium. Mitt emot dörren fanns en hylla, på vilken i dubbla rader stodo en massa med glasproppar försedda flaskor, och bordet var belamrat med en mängd Bunsenbrännare, provrör och retorter. I alla hörn stodo stora behållare med syror; en av dessa tycktes läcka eller ha blivit sönderslagen, ty en ström av någon mörk vätska hade runnit långt fram på golvet, och luften var mättad med en egendomlig skarp tjärlukt. En liten trappstege stod stödd mot ena väggen; mitt i rummet låg en hög gips och murbruk och över denna sågo vi i taket ett hål, stort nog för att tillåta en karl att krypa igenom. Alldeles intill trappstegen låg ett långt rep vårdslöst hoprullat.
Vid bordet i en länstol satt husets herre med huvudet nedsjunket mot vänstra skuldran och det hemska, outgrundliga leendet på sina läppar. Han var kall och styv — han hade redan i flere timmar varit död. Det förekom mig, som vore ej endast hans ansikte utan även alla hans lemmar förvridna på det mest fantastiska sätt. Bredvid honom på bordet låg ett högst besynnerligt instrument — en brunaktig käpp av något slags tungt trä; i dess ena ända var en spetsig sten, som liknade en hammare, fastbunden med grovt segelgarn. Ej långt från detta egendomliga vapen fanns ett ark brevpapper, på vilket lästes några tillklottrade ord. Holmes kastade en hastig blick på detsamma och räckte det så till mig.
