»Där ser du», sade han med en betydelsefull axelryckning.
Vid lyktans sken läste jag till min förfäran orden: De fyras tecken.
»I Guds namn, vad betyder allt detta?» frågade jag.
»Det betyder mord», svarade Holmes och lutade sig över den döde. »Aha! Det trodde jag! Se hit, Watson!»
Han pekade på något, som för mina ögon såg ut som en lång mörk törntagg, fastsittande i huden alldeles över den mördade mannens öra.
»Det ser ut som en törntagg», sade jag.
»Det är det också. Du kan dra ut den. Men var försiktig — den är förgiftad.»
Jag fattade den med tummen och pekfingret; den lossnade med största lätthet och lämnade knappt något märke efter sig. En enda, ytterst liten blodfläck visade var den suttit.
»Alltsammans är för mig en outgrundlig hemlighet», sade jag. »Och den tycks bli svårare och svårare att reda ut.»
»Tvärtom», svarade Holmes; »det ljusnar mer och mer i varje ögonblick. Det felas bara ett par länkar för att jag skall ha hela saken klar och sammanhängande.»
Vi hade nästan totalt glömt vår lille vän och följeslagare, Thaddeus Sholto. Han stod alltjämt på tröskeln, vridande sina händer och mumlande för sig själv. Plötsligt brast han emellertid ut i ett högt jämmerrop.
»Skatten är borta!» sade han. »De ha tagit den ifrån honom! Här är hålet, genom vilket vi sänkte kistan. Jag hjälpte honom att göra det ! Jag var den siste, som såg honom! Jag lämnade honom ensam här i rummet i går kväll — jag hörde honom rigla dörren efter mig.»
»Hur dags var det?»
»Klockan var ungefär tio. Och nu är han död, och polisen måste tillkallas, och man kommer att misstänka mig för mordet. Å — ja — det är jag alldeles säker på. Men ni tror väl inte så illa om mig, ni bägge? Ni tror väl inte, att jag gjort det, säg? Inte skulle jag ha tagit er med mig hit, om jag varit den skyldige! — Å Herre Gud! Jag blir nog galen på kuppen!»
Han slängde med armarna och stampade med fötterna i ett utbrott av konvulsiviskt raseri.
»Ni behöver ej vara ängslig, mr Sholto», sade Holmes vänligt och lade sin hand på den lille mannens skuldra; »gör nu bara, som jag säger er. Åk ner till polisstationen och anmäl saken. Erbjud er att på alla möjliga sätt hjälpa polisen med undersökningarna. Vi ska vänta här, tills ni kommer tillbaka.»
Den lille herrn lydde på ett halvt medvetslöst sätt, och vi hörde honom i mörkret stappla nedför trappan.
V.
HOLMES HÅLLER FÖREDRAG
Nu, Watson, sade Holmes och gnuggade belåtet händerna, »nu ha vi en halvtimme för oss själva. Låt oss draga god nytta av den! Jag har saken så gott som på mina fem fingrar, men vi måste likväl akta oss för alltför stort självförtroende. Hur enkel den här 'affären' än må synas, kan den ju visa sig mer invecklad än jag först trodde.»
»Enkel!» utbrast jag.
»Ja visst, högst enkel», svarade han med min och hållning av en professor, som håller föreläsning för
