en massa studenter. »Slå dig ner i hörnet där borta; ju mindre dina fotspår bli synliga, dess bättre. Och så till vårt arbete! Låt oss för det första ta reda på, hur de här människorna kommo in och på vad sätt de gingo sin väg. Dörren har ej blivit öppnad sedan i går kväll. Hur är det med fönstret, månne?»
Han tog lampan med sig och underkastade fönstret en noggrann undersökning; hela tiden talade han högt, men ställde sina yttranden mer till sig själv än till mig.
»Fönstret är tillkrokat på innersidan. Karmen är solid. Inga gångjärn på sidan. Låt oss öppna det. Ingen takränna i närheten. Alldeles omöjligt att nå taket. Och i alla fall har en karl kommit in genom fönstret. Det regnade litet i går kväll. Här på brädet ha vi märket efter en fot. Här är ett runt, smutsigt spår — här är det omigen på golvet och här bredvid bordet. Se hit, Watson! Detta är en riktigt ståtlig förevisning!»
Jag betraktade intresserad de runda, tydligt skönjbara, leriga spåren.
»Det är inget fotspår», sade jag.
»Nej — det är något, som har ännu mycket större värde för oss — det är märket efter ett träben. Här på fönsterbrädet ser du avtrycket av en tjock stövel med järnbeslagen klack, och bredvid denna finns märket efter träbenet.»
»Då är det mannen med träbenet, som gjort det.»
»Naturligtvis. Men han har inte varit ensam — han har haft en mycket skicklig medhjälpare. Skulle du kunna klättra uppför den här väggen, Watson?»
Jag stack huvudet ut genom det öppna fönstret. Månen sken fortfarande klart och belyste just vår del av huset. Vi befunno oss goda sextio fot från marken, och hur mycket jag än ansträngde ögonen, kunde jag ej upptäcka något fotfäste, ej ens en spricka i murbruket.
»Det är absolut omöjligt», svarade jag.
»Ja visst — utan hjälp. Men antag, att du hade en vän häruppe, någon, som sänkte ner till dig det tjocka rep, som jag ser därborta i vrån, sedan han först fastgjort det vid den här kroken i väggen. Om du då vore en frisk, rörlig karl, skulle du nog, trots ditt träben, kunna klättra upp. Du skulle naturligtvis ge dig av på samma sätt, din medhjälpare skulle hissa upp repet, lyfta det av kroken, stänga fönstret, lägga innerkroken på och själv försvinna samma väg han kommit. Fastän det ej har något vidare att betyda, kan man ju omnämna», fortsatte han och lät repet glida mellan fingrarna, »att vår träbensförsedde vän till yrket ej är sjöman — därtill äro hans händer ej grova och valkiga nog. Mitt förstoringsglas uppenbarar mer än en blodfläck, i synnerhet vid repets nedersta ända, ett faktum, som kommer mig att tro, att han glidit ner med så stark fart, att han skavt skinnet av händerna.»
»Det må nu så vara», sade jag, »men saken är lika obegriplig som förut. Vem var den hemlighetsfulle medhjälparen? Hur kom han in i rummet?»
»Ja visst, ja — medhjälparen!» upprepade Holmes tankfullt. »Den där 'medhjälparen' erbjuder vissa drag av intresse — han lyfter vår lilla 'affär' högt över det banalas regioner. Jag inbillar mig, att han kommer att föra vårt lands brottmålshistoria in på nya spår — fastän likadana 'fall' försports från Indien och — om mitt minne ej sviker mig — även från Senegambien.»
»Men hur kom han in?» envisades jag. »Dörren var låst — fönstret var oåtkomligt. Tior du, att han krupit ner genom skorstenen?»
