Sida:De fyras tecken 1911.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Den är alldeles för trång», svarade Holmes. »Jag hade för resten redan tänkt mig den möjligheten.»

»Hur bar han sig då åt?»

»Du begagnar dig inte av de teorier, jag uppställt», sade han och skakade på huvudet. »Hur ofta har jag inte sagt dig, att när du tagit bort det omöjliga, så står sanningen, hur otrolig den än må synas, kvar? Vi veta, att han kommit varken genom dörren, fönstret eller skorstenspipan. Vi veta också, att han ej kunnat hålla sig dold i rummet — något gömställe finns här ej. Varifrån kom han då?»

»Genom hålet i taket!» utropade jag.

»Naturligtvis gjorde han det. Om du vill vara snäll och ta lampan, ska' vi utsträcka våra undersökningar till rummet här ovanpå — den hemliga lilla vindskammaren, i vilken skatten blev funnen.»

Han klev uppför trappstegen, fattade en bjälke med vardera handen och svingade sig upp genom öppningen. Läggande sig raklång på golvet, sträckte han sig ner efter lampan och höll den, under det jag i min tur praktiserade mig upp genom hålet.

Det lilla rum, i vilket vi befunno oss, var ungefär tio fot långt och sex fot brett. Golvet utgjordes av undre våningens taksparrar, vilkas mellanrum voro fyllda med ett tunt lager av spjälverk och murbruk; när man gick, måste man hoppa från den ena sparren till den andra. Väggarna gingo upp i spets och voro tydligen den inre stommen till husets tak. Några möbler funnos ej, och golvet var betäckt med allt det damm, som under årens lopp trängt dit in.

»Här har du hemligheten, min vän», sade Sherlock Holmes och lade handen på den sluttande väggen. »Detta är en lucka, som leder ut på taket. Jag kan med största lätthet slå upp den; där ser du yttertaket, som ej är särdeles högt och brant. Det är alltså på denna väg, som nr I kom in. Låt oss nu se, om vi kunna finna några spår av honom och sluta oss till hans individualitet.»

Han höll lampan ner mot golvet, och för andra gången samma kväll såg jag ett ytterst häpet, nästan förfärat uttryck i hans ansikte. Vad mig själv angår, så isades blodet i mina ådror, när jag följde hans blick. Golvet var fullt av spår efter nakna fötter — små och välformade, men knappast hälften så stora som en vanlig, fullvuxen människas.

»Holmes», sade jag i skrämd, viskande ton, »det är ett barn, som begått det hemska brottet.»

Han hade ögonblickligen återvunnit sin självbehärskning. »Jag blev verkligen i första taget en smula förbluffad», sade han, »men saken har en helt naturlig förklaringsgrund. Mitt minne svek mig, eljes skulle jag på förhand ha kunnat säga det. Här ha vi emellertid ingenting mer att göra. Låt oss gå ner igen!»

»Vad är således din åsikt om de där fotspåren?» frågade jag ivrigt, när vi åter befunno oss i den mördades rum.

»Min käre Watson, använd din egen tankeförmåga», svarade han litet otåligt. »Du känner ju till mina metoder — tillämpa dem; det kan bli både roligt och lärorikt att jämföra resultaten.»

»Jag kan inte fundera ut något, som täcker alla de fakta vi känna till», svarade jag.

»Kanske går det snart upp ett ljus för dig», sade han litet vårdslöst. »Jag tror inte, att här finns något mer av betydelse, men det är säkrast se efter.»

Han tog fram sitt förstoringsglas och ett måttband och snodde omkring i rummet; emellanåt föll han på knä, lade sin långa, smala näsa nästan alldeles intill golvtiljorna och lät sina små mörka rovfågelsögon med