ett skarpt, genomträngande uttryck överfara alla i hans väg liggande föremål; hela tiden mätte, jämförde och undersökte han med största noggrannhet allt, som han ansåg ha något med »saken» att göra. Hans rörelser voro så snabba, så tysta, så väl beräknade — han var så lik en väl dresserad blodhund, som söker ett spår — att jag ej kunde låta bli att tänka på, vilken fruktansvärd brottsling han skulle ha blivit, om han vänt sin energi och sitt skarpsinne mot lagen i stället för att ställa dessa sina egenskaper i rättvisans tjänst. Under det han arbetade, pratade han hela tiden för sig själv och brast slutligen ut i ett fröjderop.
»Vi ha då en rent av märkvärdig tur», sade han; »nu behöva vi sannerligen inte göra oss mycket besvär. N:r I har haft det lilla missödet att trampa i kreosoten. Du kan se konturerna av hans fot bredvid den här illaluktande smörjan. Behållaren är väl spräckt kan jag tro — en god del av vätskan har ju runnit ut.»
»Vad gör det till saken?» frågade jag.
»Ingenting annat, än att vi så gott som ha boven fast», svarade han. »Jag vet, var det finns en hund, som är i stånd att följa det här 'slaget' ända till världens ända. Om ett koppel jakthundar kan spåra en salt sill tvärs över ett helt distrikt, hur långt kan en därtill särskilt dresserad terrier följa en så genomträngande lukt som denna? Det låter nästan som ett tal i regula di tri. Svaret skulle — men tyst! Här ha vi lagens betrodda ombud!»
Tunga steg och högljudda röster hördes nerifrån, och ytterdörren stängdes med en häftig skräll.
»Skynda dig, Watson, innan de komma hit upp, och lägg din hand på den här stackars uslingens arm — så där, ja! — och så på hans ben. Hur tycker du, det känns?»
»Musklerna äro så hårda som trä», svarade jag.
»Ja — inte sant? De äro ända till ytterlighet sammandragna — mycket stelare och styvare än som brukar vara förhållandet hos ett lik. Detta är ingen vanlig rigor mortis. Om du sätter den omständigheten i samband med de förvridna anletsdragen och med det Hippokratiska leendet — risus sardonicus, som de gamle författarne kallade det — till vilken slutsats kommer du då?»
»Att döden orsakats av något kraftigt verkande vegetabiliskt gift», svarade jag, »någon om stryknin påminnande alkaloid, som frambringar stelkramp.»
»Det var också min tanke i samma ögonblick jag fick se de förvridna ansiktsmusklerna. Genast jag kom in i rummet försökte jag upptäcka, på vad sätt giftet hade trängt in i ådrorna. Om du minns, fann jag en törntagg, som helt löst satt indriven i den dödes huvudskål. Undersök nu den här taggen.»
Jag tog den och höll den mot lyktan; den var lång, skarp och svartbrun; i spetsen var den glänsande, som om den blivit doppad i något gummiartat ämne. Övre delen hade blivit jämnad och avrundad med en kniv.
»Har den där taggen växt på en engelsk törnbuske?» frågade Holmes.
»Nej — med all säkerhet inte.»
»Med alla de fakta du äger till ditt förfogande borde du kunna draga alldeles följdriktiga slutsatser. Men här ha vi huvudhären — hjälptrupperna kunna således blåsa till reträtt.»
Under det han talade, hade de tunga stegen allt mer och mer närmat sig, och snart trädde en mycket fetlagd, storväxt karl, klädd i gråa kläder, in i rummet. Han hade ett grovt, rödbrusigt ansikte med ett par mycket små, tindrande ögon. I hack och häl följdes
