Sida:De fyras tecken 1911.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

han av en uniformklädd polisinspektör och av den alltjämt darrande, förskrämde Thaddeus Sholto.

»Det här var en tillställning!» utbrast han med hes röst. »Det var just en vacker tillställning! Men vem är ni? Huset tycks vara lika fullt av folk som en kornbod av råttor!»

»Antagligen kommer ni ihåg mig, mr Athelney Jones», sade Holmes lugnt.

»Ja visst — naturligtvis gör jag det!» väste den korpulente herrn. »Ni är mr Sherlock Holmes, teoretikern. Komma ihåg er, säger ni! Jag skall nog aldrig glömma, hur ni i den där Bishopgate juvelhistorien höll riktiga föreläsningar för oss om 'orsak' och 'slutledning' och 'verkan' etc. Visserligen hjälpte ni oss på rätta spåret; men ni får väl själv medge att det var mer tur än skicklighet.»

»Det var ett högst enkelt fall av logiskt resonemang.»

»Å — seså! Seså! Giv er godvilligt — det är ju ingen skam att erkänna ett nederlag. Men hur är det med den här affären? Snygg tillställning — mycket snygg tillställning! Rena, rama fakta — ingen plats för teorier. Det var ju en tur, att jag händelsevis var här ute i Norwood — hade kommit hit för en annan historias skull. Jag var nere på polisstationen, när budet kom dit. Vad tror ni att karlen dött av?»

»Å — det är något, som jag ej anser lämpligt för mig att yttra mig om», sade Holmes torrt.

»Ne-ej, kanske det. Men i alla händelser är det ett faktum, att ni emellanåt slår spiken på huvudet. Kors, bevara mig! Dörren riglad, har jag trott mig förstå. Juveler för en halv miljon stulna! Och hur var det med fönstret?»

»Det var stängt; men det finns spår och märken på fönsterbrädet.»

»Jaså — ja visst; men om fönstret var stängt, ha de där spåren ju ingenting med saken att göra. Det är ju klart som dagen — det säger ens sunda förnuft. Karlen kan ju ha dött av ett slaganfall; men så äro juvelerna borta. Aha! Nu har jag det! En riktigt fin 'teori'. Jag har sådana där snilleblixtar esomoftast. Vill inspektörn vara snäll och gå ut ett ögonblick, och ni också, mr Sholto. Er vän kan gärna stanna kvar, mr Holmes. Vad säger ni om detta? Hör på! Sholto var, enligt sin egen utsago, hos sin bror sent i går kväll. Brodern fick slaget och dog — Sholto gav sig i väg med dyrbarheterna. Hur tycker ni det låter?»

»Jo — och det var ju mycket omtänksamt av den döde att gå upp och rigla dörren efter honom.»

»Hm! Ja — där går det inte riktigt i lås. Låt oss se, vad sunda förnuftet säger. Denne Thaddeus Sholto var hos sin bror; och trätte med varandra gjorde de bägge herrarna: det veta vi. Brodern är död, och juvelerna äro borta: det veta vi också. Ingen har sett brodern från den stund Thaddeus lämnade honom. Den döde har ej legat och sovit i sin säng. Thaddeus är i högsta grad ängslig och upprörd. Hans utseende är inte — inte — synnerligen tilltalande. Ni ser, att jag spinner mitt nät kring Thaddeus — han skall snart vara fången i de fina maskorna. Hur passar det, som jag nu sagt, in med edra teorier?»

»Ni har ännu inte reda på de till saken hörande fakta», sade Holmes. »Den här lilla träflisan, som jag har all anledning att tro vara förgiftad, fanns i den dödes huvudskål — ni kan själv se, var den suttit; det här kortet, försett med den inskrift, ni själv kan läsa, låg på bordet, och bredvid kortet fanns detta egendomliga instrument.»

»Bestyrker i varje hänseende min åsikt», sade den