korpulente detektiven skrävlande och skrytsamt. »Huset är fullt av rariteter från Indien. Thaddeus tog den här hammaren med sig hit upp, och om träflisan är förgiftad, kan ju Thaddeus, lika väl som någon annan, ha begagnat sig av den för att mörda brodern. Det är bara en fråga, som återstår: på vad sätt begav han sig härifrån? Aha — nu ser jag; här finns ju ett hål i taket.»
Med en i anseende till hans stora kroppshydda förvånansvärd vighet sprang han upp på den lilla trappstegen och klängde sig genom den ganska trånga öppningen upp till vindsrummet; efter några minuter hörde vi honom med triumferande röst förkunna, att han funnit luckan i taket.
»Ja — han lyckas ibland att finna saker och ting», sade Holmes med en axelryckning; »emellanåt — fast högst sällan — har han små glimtar av sunt förnuft. Il u'ya pas de sots si incommodes sue ceux qui ont de l'esprit.»[1]
»Där ser ni!» sade Athelney Jones, som i detsamma åter klev ner för stegen. »Fakta äro i alla fall bättre än teorier. Min åsikt om saken är till fullo bestyrkt. Däruppe finns en lucka, som leder upp på taket, och den stod halvöppen.»
»Det var jag, som öppnade den.»
»Jaså — ni har alltså redan sett den?» Detektiven såg litet modstulen ut. »Nå ja — vem som än funnit reda på den, så visar den oss ju tydligt, på vad sätt den fine kavaljeren lyckades komma härifrån. Är inspektören där?»
»Ja, sir», ljöd det från korridoren.
»Var snäll och bed mr Sholto komma hit. — Mr Sholto, min plikt likmätigt måste jag säga er, att allt som ni hädanefter säger, kan bli använt som bevis mot er. I lagens namn arresterar jag er såsom delaktig i er broders mord.»
»Jag visste det väl! Sade jag er inte det?» utropade den stackars lille mr Sholto, vridande sina händer och kastande hjälplösa, bedjande blickar på Holmes och mig.
»Var inte det minsta orolig för den sakens skull, mr Sholto», sade Holmes. »Jag tror mig om att snart nog kunna bevisa er oskuld.»
»Lova inte för mycket, herr teoretiker, lova inte för mycket!» snäste detektiven. »Ert löfte kanske blir svårare att hålla än ni inbillar er.»
»Jag kan ej endast bevisa, att mr Sholto är fullkomligt oskyldig till det brott, för vilket ni anklagar honom, utan jag vill till på köpet ge er en beskrivning på en av de bägge personer, som i går natt trängde sig in här i huset, ja, till och med säga er hans namn. Han heter — det tror jag mig med bestämdhet våga påstå — Jonathan Small. Han har ej fått någon särdeles vårdad uppfostran, är liten till växten, mycket livlig och rörlig, har mistat sitt högra ben och bär i dess ställe ett träben, som är ganska slitet på innersidan. Stöveln på hans vänstra fot har tjocka, för tån tvära sulor och är försedd med klackjärn. Han är en medelålders man, har mycket solbränd hy och har varit straffånge. Dessa anvisningar kunna möjligen vara er till nytta, i synnerhet om jag tillägger, att skinnet inuti hans händer är nästan alldeles bortskavt. Den andra karlen — — —»
»Aha, den andre karlen?» frågade Athelney Jones i hånfull ton, fast man lätt kunde se, att Holmes bestämda noggranna uppgifter gjort stort intryck på honom.
»Är en högst egendomlig kurre», sade Sherlock
- ↑ De besvärligaste narrarna äro de, som anse sig äga snille.
