tilldragelser varit för henne. Hon har efteråt sagt mig, att jag enligt hennes åsikt var ytterst kall och frånstötande under hela färden. Föga anade hon den strid, som rasade i mitt bröst; hon kunde ju ej veta, att jag måste uppbjuda all min viljekraft för att tränga tillbaka de ord, som hotade halka över mina läppar. Mitt deltagande, min kärlek, tillhörde henne från första stund. Jag visste, att hela år av konventionellt umgängesliv ej skulle ha kunnat lära mig känna hennes sällsport milda och kvinnliga men dock starka och modiga naturel så, som denna enda dags märkvärdiga äventyr gjort. Men av tvenne orsaker fingo inga kärleksord komma över mina läppar. Hon var svag och hjälplös, upprörd och uttröttad — inte kunde jag ovärdigt begagna mig av tillfället och i ett för henne ogynnsamt ögonblick göra henne min förklaring? Och vad värre var — hon var rik. Om Holmes' undersökningar ledde till något resultat, skulle hon bli en av Englands rikaste arvtagerskor. Var det finkänsligt, var det rätt och hederligt av en stackars pensionerad fältläkare att på sådant sätt dra fördel av en förtrolighet, för vilken han endast och allenast hade slumpen att tacka? Skulle hon ej anse mig som en simpel lycksökare? På inga villkor ville jag utsätta mig för något dylikt — så illa finge hon ej tänka om mig. Skatten från Agra reste sig som en oöverstiglig mur oss emellan.
Klockan var nära två, då vi kommo fram till mrs Cecil Forresters bostad. Tjänstfolket hade för länge sedan gått till sängs, men mrs Forrester hade varit så livligt intresserad av det sällsamma brev, miss Morstan på morgonen mottagit, att hon beslutat sitta uppe och invänta den unga flickans återkomst. Mrs Forrester kom själv och öppnade för oss; hon var en ytterst behaglig, medelålders dam, och det gjorde mitt hjärta gott att se, hur vänligt hon tog emot min skyddsling och hur ömt och moderligt hon bemötte henne. Miss Morstan var tydligen ej helt enkelt en stackars avlönad, beroende varelse — hon var en kär vän. Jag blev presenterad för mrs Forrester, som bad mig stiga in och omtala våra »upplevelser». Enär jag ju hade ännu ett viktigt ärende att uträtta, kunde jag ej antaga inbjudningen, men lovade komma snart igen och berätta våra äventyr. I det jag åkte bort, kastade jag en blick bakom mig och tycker mig alltjämt se den lilla scenen — de bägge på trappan stående smärta, behagfulla gestalterna, den halvöppna dörren, ljusskenet, som milt och dämpat strömmade ut genom hallens mångfärgade fönsterrutor, barometern och den väl polerade, skinande ledstången. Det verkade på samma gång livande och lugnande att — om ock endast i förbifarten — få se en bild av ett fridfullt, engelskt hem, synnerligast nu, då jag helt oförberett blivit inblandad i ett så hemskt, vilt, upprörande drama.
Ju mer jag tänkte på vad som hänt, ju hemskare och outgrundligare föreföll mig saken. Under det vagnen rullade fram genom de tysta, halvmörka gatorna, genomgick jag i minnet hela den märkvärdiga följden av händelser. Först det ursprungliga problemet; det åtminstone var redan så gott som löst. Kapten Morstans död, pärlorna, annonsen, brevet — allt detta var ju nästan utrett. Men dessa tilldragelser hade emellertid ställt oss framför en ännu svårfattligare, mer tragisk hemlighet. Den indiska skatten; den bland Morstans tillhörigheter funna sällsamma planritningen; den hemska scenen vid major Sholtos dödsbädd; skattens återfinnande och dess upptäckares strax därefter följande mord; de märkvärdiga omständigheterna vid brottets begående; fotspåren, det egendomliga vapnet, de på kortet skrivna mystiska orden, som
