Sida:De fyras tecken 1911.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


överensstämde med skriften på kapten Morstans karta — allt detta bildade en labyrint, ur vilken var och en, som ej ägde min väns utomordentliga begåvning, knappt kunde hoppas finna en väg.

Pichin Lane var en rad dystra små tvåvåningshus i ett av Lambeths invid floden belägna kvarter. Jag måste ganska länge knacka på i nr 3, innan någon hörde mig. Slutligen syntes emellertid ett ljussken bakom gardinen, och ett ansikte visade sig i ett av andra våningens fönster.

»Gå din väg, din gemene landstrykare!» sade ansiktet. »Du är full. Om du tar dig till att bråka, ska' jag öppna hundgården och släppa fyrtitre hundar lösa på dig!»

»Om ni vill släppa ut en, blir jag belåten — det är för den skull jag kommit hit.»

»Gå din väg!» skrek rösten. »Du kan tro mig, när jag säger, att jag har en huggorm här i säcken, och den kastar jag i huvudet på dig, om du inte genast packar dig åstad.»

»Men jag vill ha en hund!» skrek jag i min tur.

»Jag ämnar inte stå här och argumentera längre!» tjöt mr Sherman. »Ge dig i väg bara! När jag räknat till tre, har du annars ormen om halsen på dig.»

»Mr Sherlock Holmes —», började jag.

Dessa mina ord hade en riktigt magisk verkan: fönstret stängdes ögonblickligen med en kraftig smäll, och inom en minut slogs förstugudörren upp på vid gavel. Mr Sherman var en skranglig, mager gammal man med smala, sluttande axlar, lång hals och blå glasögon.

»Mr Sherlocks vänner äro alltid välkomna», sade han. »Stig in, sir, stig in! Akta er för grävlingen därborta — han bits. Aha, din stygging — vill du ta ett nyp i herrns ben? Jaså — det vill du?» Han slog till en lekatt, som stack sitt spetsiga lilla huvud ut genom spjälorna i sin bur. »Bry sig inte om den där — det är bara en ormslå, ser herrn. Han har inga gifttänder, och så får han kräla omkring härinne — han tar så bra med kackerlackor. Herrn får ursäkta, att jag först var lite kort om huvudet, men barnen häromkring bruka springa och reta mig — ibland kommer de och knackar på mitt i natten bara för att roa sig. Vad är det, som mr Sherlock Holmes vill ha, månne?»

»Han vill ha en av edra hundar.»

»Jaha — ja. Det är väl Toby, kan jag tro.»

»Ja — 'Toby' skulle han heta.»

»Toby bor här till vänster — i nr 7.»

Han höll upp sitt ljus och gick långsamt och försiktigt fram mellan de olika medlemmarne av den underliga familj, han samlat omkring sig. I det svaga fladdrande ljusskenet såg jag små gnistrande ögon ur varje springa, varje vrå nyfiket betrakta oss. Till och med bjälkarna över våra huvuden voro fullsatta med stora fåglar, som lättjefullt flyttade sin tyngdpunkt över från det ena benet till det andra, när ljudet av våra röster väckte dem ur deras slummer. Toby visade sig vara en ful, långhårig, slokörad byracka, hälften spaniel, hälften fågelhund, brun och vit till färgen och med klumpig, vaggande gång. Han värdigades, efter en stunds tvekan, ta emot en bit socker, som den gamle konservatorn gav mig, och sedan vänskapsförbundet sålunda var slutet, fick jag honom utan svårighet med mig ner i droskan. Klockan hade just slagit tre, då jag åter befann mig utanför Pondicherry Lodge. Två poliskonstaplar stodo på vakt vid den smala porten, men tilläto mig och min hund att passera, så snart jag nämnt detektivens namn. Jag fick veta, att f. d. prisfäktaren Mc Murdo blivit arresterad för delaktighet i mordet, och att både han