Sida:De fyras tecken 1911.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

och Mr Thaddeus Sholto blivit avförda till polisvaktkontoret.

Sherlock Holmes stod på trappan med händerna i byxfickorna och rökte.

»Jaså, du har honom med dig, ser jag», sade han.

»Det var en snäll 'vovve' — så ja — så ja! Athelney Jones har gett sig av. Vi ha haft en dråplig uppvisning av kraft och energi. Han har arresterat ej endast vår gode vän Thaddeus utan därtill portvakten, hushållerskan och den indiske tjänaren. Nu äro vi ensamma i huset, med undantag av en polisinspektör, som håller vakt uppe i andra våningen. Lämna hunden här och kom med in.»

Vi bundo Toby vid bordet nere i hallen och begåvo oss upp i övre delen av huset. Rummet, där mordet förövats, hade blivit lämnat orört, med undantag av att ett lakan bretts över den döde. En uttröttad polisinspektör satt och halvsov i ett hörn.

»Vill inspektören vara snäll och låna mig sin lykta», sade Holmes. »Och bind det här kortet på mig så, att det hänger ett stycke ner på bröstet. Tack, det var bra! Nu måste jag ta av mina stövlar och mina strumpor. Ta dem med dig ner, så är du snäll, Watson. Jag ämnar öva mig litet i klättring. Doppa min näsduk i kreosoten — tack — det är nog. Kom nu med mig upp på vinden ett ögonblick.»

Vi trängde oss upp genom hålet i taket. Holmes lät än en gång ljusskenet falla på de i dammet synliga fotspåren.

»Vill du vara hederlig och titta riktigt uppmärksamt på de här märkena», sade han. »Tycker du, att de se särskilt egendomliga ut?»

»De tyckas mig tillhöra ett barn eller ett litet fruntimmer», svarade jag.

»Storleken oavsett — finns där ingenting annat?»

»Nej — jag tycker de se ut som alla andra fotspår.»

»Du misstar dig. Se hit! Här har du avtrycket av en högerfot — nu sätter jag märket av min nakna fot alldeles bredvid. Vilken skillnad dem emellan ser du?»

»Dina tår sitta tryckta tätt tillsammans — på det andra fotspåret äro alla tårna tydligt skilda åt.»

»Ja visst — så är det. Kom väl ihåg den omständigheten. Skulle du nu vilja vara snäll och gå till fönstret därborta. Lukta på fönsterkarmen! Jag skall bli stående här med näsduken i hand.»

Jag gjorde som han bad mig, och märkte genast en stark genomträngande tjärlukt.

»Det var där han satte foten, när han gick sin väg. Om du kan spåra honom, så kan ju ock Toby med största lätthet göra det. Gå nu ner igen, är du hederlig, släpp lös hunden och se dig om, så får du kanske syn på en ny Blondin

När jag hunnit ner i trädgården, var Sherlock Holmes redan ute på taket, och jag såg honom lik en jättestor lysmask långsamt krypa längs kanten. Jag förlorade honom ur sikte bakom en skorsten, men snart kom han till synes igen, varefter han försvann på motsatta sidan. Då jag gått runt husknuten fann jag honom sittande på ena gavelutsprånget.

»Är det du, Watson?» ropade han.

»Ja.»

»Här är rätta stället. Vad är den svarta tingesten där nere för något?»

»En vattentunna.»

»Med lock på?»

»Nej.»

»Ser du till någon stege?»

»Nej.»

»Förbaskade slyngel! Det här är ju en riktig ättestupa! Men jag borde väl kunna komma ner, där han