var i stånd att klättra upp. Takrännan käns ganska solid. I väg alltså!»
Jag hörde ett skrapande och brakande, och lyktan började långsamt komma nerför väggen. Med ett vigt hopp stod Holmes snart på tunnan och därefter på marken.
»Det var lätt att spåra honom», sade han i det han tog på sig strumpor och skor. »Längs hela kanten voro tegelpannorna lossade, och i brådskan hade han tappat detta. 'Det bestyrker min diagnos', som herrar läkare pläga uttrycka sig.»
Det föremål han räckte mig var en liten påse eller pung av olika färgade grässtrån, prydd med granna kulörta pärlor. Till form och storlek liknade den ett cigarrfodral. Inuti densamma låg ett halvt dussin mörkbruna törntaggar, skarpa i den ena, rundade i den andra ändan och alldeles lika den, som orsakat Bartholomew Sholtos död.
»De där taggarna äro ett riktigt fanstyg», sade Holmes. »Akta dig, så att du inte sticker dig på dem! Jag är högst belåten med att ha funnit dem — troligen äger han inga mer. Du och jag löpa följaktligen mindre risk att få en av dem i huvudet på oss rätt vad det lider. För egen del står jag hellre 'ansikte mot ansikte' med ett Martini-Henry-gevär. Är du livad för en sex mils promenad, Watson?»
»Ja då!»
»Tror du ditt ben står ut med det?»
»Med all säkerhet.»
»Och här ha vi den snälle lille 'vovven'! Kom hit, Toby! Se så, Toby — lukta på det, lukta bara på det!»
Han stack den med kreosot indränkta näsduken under hundens nos; det kloka djuret stod med vitt utspärrade ben och med en högst komisk vridning på sitt lurviga huvud, lik en vinkännare, som prövar »boquet'en» på någon berömd »årgång». Slutligen kastade Holmes näsduken bort i en vrå, band ett starkt rep i hundens halsband och ledde honom fram till vattentunnan. Där lät Toby höra några korta, skarpa skall och begav sig med nosen mot marken och högt upplyftad svans så hastigt i väg efter spåret, att vi endast med största möda lyckades hålla jämna steg med honom.
Det hade så småningom börjat dagas, och vi kunde se ett gott stycke framför oss i den ännu svaga morgongryningen. Det stora fyrkantiga, massiva huset med sina mörka fönster och höga, nakna väggar, reste sig i all sin dysterhet bakom oss. Vår ilfärd gick tvärs genom trädgården, slingrande sig ut och in mellan de gropar och sandhögar, som överallt omväxlade med vanvårdade buskager och illa skötta blomsterrabatter. Hela stället såg i hög grad otrevligt ut och harmonierade fullkomligt med den inom dess murar nyss utspelade hemlighetsfulla tragedien.
När vi kommo fram till trädgårdsmuren, rusade Toby glävsande längs densamma och stannade slutligen i ett hörn, som doldes av ett ungt bokträd. I själva vinkeln hade flere tegelstenar blivit borttagna och springorna voro i nedersta kanten nötta och rundade, liksom hade de ofta använts till trappsteg. Holmes klättrade upp på muren, tog hunden, som jag räckte honom, och släppte ner den på andra sidan.
»Där ser du märke efter herr Träbens hand», sade han, i det jag klev uppför den provisoriska trappan. »Du kan tydligt se en liten blodfläck på det vita murbruket. Det är ju en riktig tur, att det inte regnat sedan i går! Toby skall säkert lyckas få upp spåret, trots deras tjuguåtta timmars försprång.»
Jag medger, att jag hyste starka tvivel om den saken, när jag tänkte på alla dem, som under den tiden kommit och gått på den starkt trafikerade landsvägen.
