Sida:De fyras tecken 1911.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

fötter och ljudet av gälla, ivriga röster; vår dörr rycktes upp, och in i rummet störtade ett dussin små smutsiga, trasiga gatpojkar. Trots deras bullersamma uppträdande voro de till en viss grad disciplinerade; de ställde sig ögonblickligen i linje och betraktade oss under tystnad med förväntansfull min och hållning. En av dem, äldre och större än de andra, tog ett steg framåt med ett högst komiskt uttryck av lugn överlägsenhet på sitt fula lilla ansikte.

»Fick herrns bud», sade han, »och tog dem genast me' mej. Tre shillings och sex pence för biljetter.»

»Här har du», svarade Holmes och gav honom ett par silvermynt. »En annan gång kan du ensam komma upp och rapportera, Wiggins. Jag vill inte ha hela huset översvämmat på det här sättet. Nu är det emellertid rätt så bra, att ni allesammans får höra instruktionerna. Jag vill ha reda på vart en ångbarkass, kallad Aurora tagit vägen. Barkassen äges av Mordecai Smith och är svart med två röda ränder; skorstenen är också svart, omgiven av en vit ring. Båten ska vara någonstans nedåt floden. En av er måste passa på vid Mordecai Smiths brygga mitt emot Millbank och genast rapportera, om båten kommer tillbaka. De andra få gå åt olika håll, men bägge stränderna måste noggrant undersökas. Låt mig få bud, så snart ni snokat reda på något. Är det klart?»

»Ja, då!» svarade Wiggins tvärsäkert.

»Den vanliga betalningen, och en guinea åt den, som finner båten. Här har ni en dag i förskott. Seså — ge er nu i väg!» kommenderade Holmes.

Han gav de små trasvargarna en shilling var; de rusade i vild fart nedför trappan, och minuten därefter såg jag dem nere på gatan sprida sig åt alla väderstreck.

»Så framt ångslupen är ovan vattenytan, få de nog tag i den», sade Holmes. »De smyga sig överallt, de se allt, de skaffa sig reda på allt, de där små bytingarna. Innan kvällen få vi nog höra, att de funnit båten. Under tiden kunna vi ej företa oss något annat än vila oss och invänta resultatet av deras efterforskningar; själva kunna vi ej ge oss ut på spaning igen förrän vi fått veta, var antingen Aurora eller mr Mordecai Smith befinner sig.»

»Toby skulle säkerligen ingenting ha emot de här matresterna, eller vad tror du? Ämnar du gå och lägga dig, Holmes?»

»Nej — jag är inte alls trött. Jag har en underlig konstitution — arbete tröttar mig aldrig, men så snart jag ej har något att göra, känner jag mig formligen utmattad. Nu tänker jag röka en stund och fundera på det egendomliga problem, vår vackra klient förelagt oss. Fastän det torde ju ej vara särdeles svårlöst. Karlar på träben förekomma just inte så ofta, och den andre boven är, antar jag, den ende av sitt slag i hela England.»

»Omigen den där 'andre' karlen!»

»Ja — men jag ämnar sannerligen inte göra någon hemlighet av honom, inte för dig åtminstone. Men vid det här laget måste du ju ha bildat dig din egen åsikt om honom. Tänk bara på allt, som vi känna till om karlen! Små fötter; tår, som aldrig blivit klämda av skodon; med flinthammare försedd träklubba; stor smidighet och vighet; små förgiftade pilar — till vilken slutledning kommer du?»

»En vilde!» utropade jag. »Kanske en av de hinduer, som voro Jonathan Smalls kamrater.»

»Näppeligen», svarade Holmes. »När jag först såg de egendomliga vapnen, var jag böjd för det antagandet; men de märkvärdiga, karaktäristiska fotspåren kommo mig snart att ändra åsikt. Vissa stammar av