Sida:De fyras tecken 1911.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Indiska halvöns invånare äro småväxta, men ingen individ från någon av dessa kunde ha satt sådana märken. Hinduernas fötter äro långa och smala. Muhammedanerna, som ju i allmänhet begagna sandaler, har stortån mycket tydligt skild från de andra, enär remmen på sandalen vanligen placeras mellan de bägge främsta tårna. Och de små pilarna kunde ej ha blivit avskjutna på mer än ett sätt — genom ett blåsrör. Var ska' vi nu söka vår vilde?»

»I Sydamerika», föreslog jag.

Holmes tog ner från hyllan en diger lunta.

»Det här är första delen av ett geografiskt-statistiskt lexikon, som är under utgivning; det anses vara särdeles tillförlitligt. Vad säger det? 'Andamanerna, en ögrupp, belägen tre hundrafyrtio mil norr om Sumatra, i Bengaliska viken'. Hm, hum! Vad är det här allt för slag? 'Fuktigt klimat, koraller, hajar, Port Blair, deportationsort, Rutland Island, bomullsodling' — Aha! Här ha vi det. 'Infödingarna på Andamanerna kunna kanske göra anspråk på att vara den minsta ras på, jorden, ehuru några antropologer därvidlag ge företrädet åt bushmännen i Afrika, grävare-indianerna i Amerika och eldsländarna. De uppnå sällan en längd av fyra fot; många äro betydligt mindre. De äro av ett vilt, vresigt, obändigt skaplynne, men äro trogna och vänfasta mot den, som lyckats vinna deras förtroende.' Lägg märke till det, Watson! Och hör på vidare! 'De äro ovanligt fula, ha stora, missbildade huvuden, små, hätska ögon och förvridna anletsdrag. Deras händer och fötter äro emellertid ovanligt små. Så vildsinta och halsstarriga äro de, att allt vad de engelska tjänstemännen gjort för att vinna deras förtroende och tillit, varit förgäves. De ha alltid varit en fasa och förskräckelse för olyckliga skeppsbrutna, som de slagit ihjäl med sina stenklubbor eller nedskjutit med sina förgiftade pilar. Dylika blodbad ha alltid slutat med en kannibalisk fest.' Trevligt, angenämt folk, eller hur, Watson? Om den här kanaljen i lugn och ro fått fullfölja sina avsikter, hade vår lilla 'affär' kanske sett än betänkligare ut. Till och med som det nu är, inbillar jag mig, att Jonathan Small skulle vilja ge mycket till, om han ej låtit sin vän ha sitt finger med i spelet.»

»Men var i all världen hade han fått en så högst märkvärdig kamrat ifrån?»

»Ja — det är mer än jag kan säga. Som vi ju emellertid veta, att Small kommit från Andamanerna, ligger det ju ganska nära till hands att tro, att han tagit en av de där öborna med sig till England. Tvivelsutan få vi i sinom tid reda på saken. Men du ser riktigt schackmatt ut, min käre Watson. Lägg dig här på soffan, så skall jag försöka locka dig i sömn.»

Han tog fram sin fiol, och under det jag sträckte ut mig på kanapén, började han spela. Jag har ett svagt minne av hans långa, magra figur, hans allvarsamma anletsdrag och hans lugna, jämna stråkföring. Sedan flöt jag bort på en ström av välljud, tills jag uppnådde drömmens förlovade land och såg Mary Morstans ljuva, milda ansikte blicka emot mig.


IX.
KEDJAN BLIR AVSLITEN

Det var sent på eftermiddagen, när jag äntligen vaknade, munter och utvilad. Sherlock Holmes satt ännu kvar på det ställe, där han suttit, när jag somnade, men han hade lagt bort fiolen och var fördjupad i läsningen av en gammal bok. Han vände sig