Sida:De fyras tecken 1911.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


lärt känna mitt sätt att gå till väga, när vi hade Jefferson Hope-affären om hand.»

»Ja visst», svarade jag beundrande. »Jag har aldrig i hela mitt liv sett något så förvånansvärt och har ju förevigat händelsen i en liten skiss under den kanske något fantastiska titeln En studie i rött

Holmes skakade på huvudet.

»Jag har ögnat igenom den», sade han. »Men uppriktigt sagt, så beundrar jag just inte din författaretalang. Allt detektivarbete är — eller borde vara — en abstrakt vetenskap och bör följaktligen behandlas på ett lugnt, objektivt sätt. Du har försökt omgiva det med ett visst romantiskt skimmer, och ditt tillvägagående har ungefär samma verkan, som om du arbetade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euclides' femte proposition.»

»Men romantiken fanns där redan», invände jag. »Inte kunde jag väl efter eget gottfinnande vrida och vända på fakta.»

»En del fakta kunde utan saknad ha blivit utelämnade; man hade ock kunnat iakttaga en viss proportion i deras behandling. Det enda i hela affären, som förtjänade ett omnämnande, var den egendomliga analytiska slutledning från verkan till orsak, genom vilken jag lyckades lösa gåtan.»

Jag kände mig förargad över denna nedrivande kritik av ett arbete, som tillkommit egentligen för att roa honom. Medges måste ock, att jag retade mig över den egoism, som tycktes fordra, att varenda linje i min lilla berättelse skulle vara ägnad åt hans göranden och låtanden. Mer än en gång under de år vi bodde tillsammans vid Baker Street lade jag märke till den fåfänga, som var ett av grunddragen i min väns karaktär. Emellertid sade jag ingenting utan tog mig för att »pyssla om» mitt sjuka ben. Ej långt förut hade en Jezail-kula genomborrat detsamma, och fastän såret ej hindrade mig från att gå, plågade det mig vid varje väderskifte.

»Min kundkrets har på sista tiden betydligt utvidgats — mitt rykte har nått andra sidan av Kanalen», sade Holmes efter en stunds tystnad, under vilken han fyllt och tänt sin gamla pipa. »Förra veckan blev jag rådfrågad av ingen mer och ingen mindre än François le Villard, han som, om du minns, nyligen gjort sig namn inom franska detektiva poliskåren. Han äger den keltiska rasens snabba uppfattningsförmåga, men saknar de vittomfattande kunskaper, som äro ett absolut villkor för att kunna stiga högt inom vårt yrke. Saken rörde ett testamente och erbjöd en del intressanta detaljer. Jag var i stånd att ge honom anvisning på två likadana 'fall', det ena i Riga 1857, det andra i St. Louis 1871, och dessa ha hjälpt honom att komma hemligheten på spåren. Här är ett tacksägelsebrev, som jag i morse fick från honom.»

Med dessa ord räckte han mig ett ganska tillskrynklat ark tunnt brevpapper. Jag ögnade hastigt igenom det skrivna och uppfångade en massa ytterst artiga fraser, i vilka de oupphörligt återkommande uttrycken »magnifique», »coup de maître» och »tour de force» buro vittne om fransmannens stora beundran för min väns skarpsinne och arbetsmetod.

»Han talar som vore du läraren och han eleven», sade jag.

»Å — ja; han värderar min hjälp alldeles för högt», sade Holmes likgiltigt. »Själv är han utomordentligt begåvad; han äger två av de egenskaper, som äro nödvändiga för en ideal-detektiv : observationsförmåga och konsten att dra slutsatser. Vad som felas honom är kunskaper — specialkunskaper och erfarenhet — men det kommer väl med tiden. Han håller nu på att