»Nej, min gubbe lille», sade han, »det går inte! Ni har viktiga nyheter med er, och vi släppa er inte så lätt — antingen ni vill eller inte, får ni vänta, tills mr Holmes kommer hem.»
Den gamle mannen tog ett par steg mot dörren, men vid åsynen av Athelney Jones massiva kroppshydda, insåg han, att allt motstånd var fåfängt.
»Det är just ett vackert sätt att bli mottagen på!» utbrast han och stötte ursinnigt med sin käpp i golvet. »Jag kommer hit för att träffa en herre, och I två spolingar, som jag aldrig i hela mitt liv sett, ta och behandla mig, som om jag gjort nå't ont!»
»Ni ska' inte behöva bli lidande på kuppen», sade jag; »ni ska' få betalt för er förspillda tid. Slå er ner på soffan därborta så länge — mr Holmes är troligen snart här.»
Gubben klev långsamt och surmulet fram och satte sig. Jones och jag återtogo våra cigarrer och vår konversation. Helt plötsligt blevo vi emellertid överraskade av att höra Holmes' röst.
»Jag tycker verkligen, att ni kunde bjuda mig en cigarr», ljöd det alldeles bredvid oss.
Vi vände oss om, både häpna och förvirrade. Där satt Holmes och betraktade oss med en högst belåten min.
»Holmes !» utropade jag. »Är du här? Men var är den gamle gubben?»
»Här ligger han», svarade Holmes och höll upp en massa vitt hår — »här är han — peruk, polisonger, ögonbryn — alltsammans. Nog tyckte jag själv, att min 'utklädsel' var lyckad, men jag trodde likväl inte, att den skulle kunna bestå det här provet.»
»Å, en sådan kanalje!» utbrast Jones utom sig av förtjusning. »Tänk en så präktig skådespelare ni kunde ha blivit! Ni hade den riktigt äkta fattighushostan, och edra darrande ben äro nog värda sina modiga tio pund i veckan. Men jag tyckte nästan, att jag kände igen edra ögon — de skimra alltid så. I alla fall släppte vi er inte ifrån oss, eller hur?»
»Jag har måst arbeta i den där 'utstyrseln' hela dagen», sade Holmes och tände sin cigarr. »Jag börjar bli känd bland de lagbrytande klasserna, ser ni — i synnerhet sedan min goda vän här tagit sig för att offentliggöra en del av mina små 'äventyr' — och därför kan jag endast ge mig ut på krigsstråten under någon slags enklare förklädnad — som den jag nyss hade, till exempel. Har ni fått mitt telegram, Jones?»
»Ja — och det är orsaken till, att jag nu är här.»
»Hur står er sak för närvarande?»
»Den har gått i 'putten'. Jag har måst sätta två av mina fångar på fri fot, och mot de andra två finns det inga bevis.»
»Bry er inte om det — vi ska' skaffa er ett par andra i deras ställe. Men då måste ni ställa er under mitt befäl och lova att lyda order. Ni får gärna inför allmänheten ta all hedern åt er, men ni måste göra precis vad jag befaller. Går ni in på det?»
»Ja, utan invändning, om ni kan laga så, att jag får bovarna fast.»
»Naturligtvis. Men i så fall behöver jag en av polisens snabbgående båtar — en ångslup — och den måste klockan sju ligga förtöjd nere vid Westminster Stairs.»
»Det går lätt för sig — vi ha alltid en båt, som ligger med ångan uppe. Men för säkerhets skull kan jag ju telefonera.»
»Och så vill jag i händelse av bråk ha två handfasta karlar med.»
»Jag ska' se till, att ett par av våra duktigaste konstaplar följa med i båten. Något annat?»
