Sida:De fyras tecken 1911.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

»När vi fått tag på rövarna, är skatten i våra händer. Jag inbillar mig, att det skulle vara ett stort nöje för min vän att själv få lämna kistan åt den unga dam, som med rätta kan göra anspråk på hälften av innehållet. Låt henne vara den första som öppnar den! Vad säger du om det, Watson?»

»Jo — det skulle göra mig ett särdeles stort nöje.»

»Men det är ett alldeles lagstridigt förfarande», sade Jones och skakade på huvudet. »Som emellertid hela vårt tillvägagående i mer eller mindre mån strider mot lagen, få vi väl också blunda för det lilla snedsprånget. Skatten måste ju i alla fall sedermera överlämnas åt myndigheterna i och för laglig, officiell undersökning.»

»Ja visst — det kan lätt bli arrangerat. Och så en sak till! Jag skulle bra gärna vilja höra Jonathan Smalls egen framställning av händelsernas gång; det är ett par detaljer jag särskilt vill ha reda på. Ni vet ju, att det just är detaljerna i ett sådant här brottmål, som intressera mig. Man kan väl ej ha något emot, att jag har en liten icke officiell konversation med honom, antingen här hemma hos mig eller var som helst annars, så länge han är tillräckligt bevakad?»

»Nå ja — det är ju ni, som är herre över situationen. Jag har ännu inte haft några bevis på, att den här Jonathan Small verkligen existerar. Men om ni kan få fast i karlen, inser jag ej, hur jag kan neka er att ha en intervju med honom.»

»Då är den saken avgjord?»

»Säkerligen. Är det någonting mer ni önskar?»

»Ingenting annat, än att ni äter middag med oss. Den blir färdig om en halv timme. Jag bjuder på ostron och järpe och ett glas riktigt extrafint vitt vin. Watson, du har aldrig gjort rättvisa åt min förmåga att styra ett hus.»


X.
TONGAS ÖDE

Vår lilla middag blev en ganska munter tillställning. Holmes kunde, när han så ville, föra en verkligen lysande konversation, och denna gång gjorde han sitt bästa att vara underhållande. Han tycktes gripen av ett slags nervös exaltation — jag vet mig aldrig ha hört honom tala så väl. Han kastade sig med otrolig snabbhet från det ena ämnet till det andra — från medeltidsdramat och renässansens konstalster övergick han till Stradivarius och hans fioltillverkning, Buddhismen på Ceylon och framtidens krigsskepp — behandlande vart och ett särskilt, som om han i grund och botten studerat det. Hans strålande humör bildade den skarpaste motsats till de föregående dagarnas dystra nedslagenhet. Athelney Jones visade sig på lediga stunder vara en riktigt angenäm sällskapskarl och tog i tu med sin middag som en äkta bon vivant. Vad mig själv angår, kände jag mig i hög grad upplivad vid tanken på, att vår »affär» nalkades sitt slut, och smittades av Holmes' munterhet. Ingen av oss gjorde under middagen minsta häntydan på orsaken till vår samvaro.

När bordet blivit avdukat, såg Holmes på klockan och hällde i tre glas portvin.

»Låt oss tömma en skål för framgången av vårt företag», sade han. »Och nu är det tid att ge sig i väg. Har du en pistol, Watson?»

»Ja — min gamla revolver ligger i min skrivbordslåda.»

»Tag den med dig då — det är bäst att vara beredd på