allt. Droskan håller nedanför, ser jag — jag sade till, att den skulle vara här klockan halv sju.»
Strax efter sju uppnådde vi Westminster Wharf, där ångslupen låg förtöjd för vår räkning. Holmes betraktade den lilla farkosten med kritisk blick.
»Finns det något, som utmärker, att den tillhör polisen?»
»Ja — den där gröna lyktan på ena sidan.»
»Tag då bort den.»
Befallningen blev genast åtlydd, vi stego ombord och trossen kastades loss. Jones, Holmes och jag slogo oss ner i aktern. Besättningen utgjordes av en man vid rodret och en, som skötte maskinen; två kraftigt byggda polisinspektörer sutto framme i fören.
»Varthän?» frågade Jones.
»Till Towern. Giv dem order att lägga till mittemot Jacobsons brädgård.»
Den lilla ångbarkass, som ställts till vårt förfogande, var tydligen mycket snabbgående. Vi flögo förbi de långa raderna av tungt lastade pråmar med sådan fart, att det såg ut, som om de stått stilla. Holmes smålog belåtet, då vi utan minsta svårighet hunno upp en stor flodångare och lämnade den långt bakom oss.
»Det ser ut, som kunde vi hinna fatt allt, som rör sig här på floden», sade han.
»Å nej — inte allt, kanske. Men det finns inte många småslupar, som skjuta så god fart som denna.»
»Vi måste ta fatt Aurora, och hon anses vara en riktig 'huggare'. Nu skall jag tala om för dig, hur landet ligger, Watson. Du minns nog, hur förargad jag var att ha blivit hindrad av en ren struntsak?»
»Ja, visst kommer jag ihåg det.»
»Nå ja — jag lät själ och sinne riktigt vila upp sig och sysselsatte mig några timmar uteslutande med kemiska analyser. En av våra största statsmän har sagt, att ombyte av arbete är den bästa vilan. Så är det ock — han har fullkomligt rätt. Sedan jag lyckats upplösa det hydrocarbon jag givit mig i färd med, tog jag än en gång i tu med problemet Sholto, och funderade riktigt grundligt på saken. Mina pojkbytingar hade utan resultat varit både uppför och nedför floden — ångslupen fanns varken vid någon brygga eller något varv, ej heller hade den kommit tillbaka hem. Naturligtvis kunde de ju ha borrat den lilla barkassen i sank för att på så sätt sopa igen alla spär efter sig — den hypotesen återstod alltid. Jag visste nog, att den här Small var en ganska slipad kanalje, men ansåg honom likväl ej i stånd till en dylik 'finess'. Sedan kom jag ihåg, att han säkerligen en längre tid måste ha uppehållit sig i London — vi ha ju bevis på att han jämt och ständigt övervakat Pondicherry Lodge — och följaktligen ej genast kunde ge sig av: han behövde väl en dag åtminstone för att ordna sina affärer. Detta var i alla händelser mycket troligt.»
»Tycker du det?» sade jag. »Nog är det troligare, att han hade arrangerat allt för sig, innan han gav sig ut på sin expedition.»
»Nej — det hade han nog inte gjort. Han visste, att hans 'lya' i händelse av behov kunde tjäna honom som säker tillflyktsort, och gjorde sig ej av med den förrän han var viss om, att han ej mer skulle behöva den. Och så föll en annan omständighet mig in: Jonathan Small måste ju ha varit medveten om, att hans kamrats egendomliga utseende — denne må ha varit insvept i hur många och hur långa ytterkläder som helst — skulle ge anledning till prat och han själv därigenom på något sätt ställd i samband med den mycket kommenterade händelsen i Norwood. Han var slug nog att inse detta. De hade lämnat sitt 'högkvarter' under
