skydd av mörkret, och han önskade naturligtvis vara hemma igen, innan det var fullt dagsljus. Men enligt mrs Smiths utsago var klockan tre, när de kommo och hämtade båten. Det var redan ljust då, och inom en timme eller litet mer skulle folk vara i rörelse. Därför vågade de inte begiva sig särdeles långt bort — det var åtminstone min åsikt. De betalade Smith bra för att han skulle tiga, reserverade hans båt för framtida behov och bragte skatten i säkerhet — antagligen togo de den med sig till det ställe, där de bodde. Om några dar, när de fått se, vad tidningarna sade om saken — möjligen skulle ingen misstanke falla på dem — ämnade de under nattens mörker bege sig av till Gravesend eller någon större hamnstad, varifrån de troligtvis redan skaffat sig biljetter till Amerika eller kolonierna.»
»Men ångslupen? Inte kunde de ha tagit den med sig på sitt rum?»
»Naturligtvis inte — och därför tänkte jag som så, att den — trots dess osynlighet — ej kunde vara långt borta. Jag satte mig således i Smalls ställe och försökte betrakta saken från hans synpunkt. Han skulle troligen inse, att, om misstankarna fölle på honom, polisens efterspaningar i hög grad skulle underlättas, i fall ångbarkassen bleve skickad hem eller förtöjd vid ett varv. På vad sätt kunde han väl hålla båten dold och likväl genast ha den till hands, när han behövde den? Jag undrade, vad jag i hans ställe skulle ha gjort, och kunde bara hitta på en utväg. Jag skulle ha lämnat båten till någon båtbyggare eller reparatör, med begäran att få någon liten ändring utförd. Den lilla farkosten skulle i så fall bli förd till ett skjul eller en brädgård, där den skulle vara dold för allas blickar och likväl färdig att användas ett par timmar efter given order.»
»Det tycks enkelt nog.»
»Ja — men just de enklaste sakerna undgå i de flesta fall ens uppmärksamhet, även om de ligga rakt framför ens näsa. Jag beslöt emellertid att handla i enlighet med min idé och begav mig genast i väg, utstyrd i den här sjömanskostymen; vid varenda brädgård och arbetsplats längs floden gjorde jag förfrågningar. På femton ställen fick jag ett bleklagt 'nej' till svar; men på det sextonde — Jacobsons — sade man mig, att Aurora för två dagar sedan blivit inlagd på deras varv; en man på träben hade varit med och sagt till, att rodret skulle ändras. 'Men inte är det något på tok med det rodret, inte', sade verkmästaren. 'Därborta ligger hon — den där med de röda ränderna'. Och vem fick jag i detsamma se, om inte Auroras ägare, den försvunne Mordecai Smith? Han var betydligt 'påstruken'. Jag visste naturligtvis inte strax vem han var, men han gav med ljudlig stämma både sitt eget och barkassens namn tillkänna. 'Jag måste ha henne i kväll klockan åtta och det på minuten, märk, för jag har två herrpassagerare, som inte tycka om att vänta.' Han hade tydligen fått väl betalt; han hade gott om pengar och delade frikostigt ut shillingstycken åt arbetskarlarna. Jag följde honom på något avstånd, men han försvann in på en krog; således gick jag tillbaka till varvet, och som jag händelsevis fick tag på en av mina pojkar, ställde jag honom att hålla vakt över ångslupen. Han har befallning att stå på stranden och vifta med sin näsduk åt oss, när de ge sig av. Vi ligga ute på strömmen med ångan uppe, och det vore mer än märkvärdigt, om vi inte skulle lyckas knipa dem — skatt och rånare och alltihop.»
»Planen är riktigt styvt utfunderad, antingen de här karlarna äro de verkliga bovarna eller ej», sade Jones, »men om 'affären' vore i mina händer, skulle jag ha
