haft ett par poliskonstaplar stationerade på Jacobsons varv för att arrestera dem, när de kommit dit.»
»Det hade ni nog fått vänta på. Small är slug som en räv — han har antagligen kunskapare ute, och om han anade oråd, rörde han sig inte ur sin 'kula'.»
»Men du kunde ju ha behållit Mordecai Smith i sikte, och på så sätt fått veta, var de andra ha sitt gömställe», sade jag.
»Om jag det gjort, hade hela mitt dagsarbete varit förlorat, Jag vågar hålla hundra mot ett på, att Smith inte vet var hans 'passagerare' bo. Så länge han har fullt upp med brännvin och pengar bryr han sig troligen inte om att göra några frågor. Han får sina order och därmed punktum. Nej — jag har skärskådat saken från alla sidor — den väg jag slagit in på, är nog den rätta.»
Under det denna konversation pågått, hade vi ilat fram under de många broar, som förena Thames' båda stränder. När vi passerade City, förgyllde solens sista strålar korset på St. Pauls kupol; det var skymning, innan vi uppnådde Towern.
»Det där är Jacobsons varv», sade Holmes och pekade på en mängd tacklade och otacklade masttoppar, som reste sig på Surrey-sidan. »Låt oss långsamt kryssa fram och tillbaka här i skydd av gaslyktorna.» Han tog en nattkikare ur fickan och lät blicken genom densamma överfara den närmaste strandremsan. »Jag ser att min lille skyltvakt är på sin post», sade han, »men kan ej upptäcka någon näsduk.»
»Kunde vi inte gå ett stycke nedför floden och lägga oss i bakhåll för dem?» frågade Jones ivrigt.
»Det är inte värt att vara för säker på saken», svarade Holmes. »Jag kan hålla tio mot ett på, att de ämna sig nedåt floden, men riktigt säker är jag likväl ej. Härifrån kunna vi se varvets tilläggsplats — vi själva ligga i skymundan och bli ej lätt uppmärksammade. Natten blir klar och dimfri; vi göra bäst i att stanna där vi äro. Se, hur mycket folk, som svärmar därborta i gasskenet!»
»Det är alla varvsarbetarna.»
»Smutsiga och obehagliga se de ut, allesammans, men jag antar att en var av dem har sin lilla partikel av gudagnistan dold i sin själ. Fast man skulle knappt tro det, när man ser dem — och någon a priori sannolikhet finns det inte. Människan är en sällsam gåta!»
»Man har kallat henne en själ, dold i ett djur»,
»Winwood Reade yttrar sig mycket förståndigt i frågan. Han säger, att människan som individ är en olöslig gåta; som aggregat taget är hon en matematisk visshet. Man kan till exempel aldrig förutsäga, hur någon enskild person kommer att handla, men man kan med full säkerhet räkna ut, vad ett större antal människor tillsammans skola ta sig till. Individerna variera — massan förblir nästan alltid densamma. Så lär oss statistiken. Men är det inte en näsduk jag ser? Fladdrar det inte något vitt därborta?»
»Jo — det är din lille spejare!» utropade jag. Jag kan alldeles tydligt se honom.»
»Och här ha vi Aurora!» skrek Holmes. »Hon far åstad, som hade hon fan själv i kroppen! Full fart framåt, maskinist! Sätt efter den där barkassen med den gula lyktan! För tusan, jag kommer aldrig att förlåta mig själv, om de skulle lyckas glida oss ur händerna!»
Den lilla farkosten hade osedd lagt ut från varvet bakom ett par andra båtar och hade hunnit skjuta full fart, innan vi fått den i sikte. Nu formligen flög den nedför floden, tätt intill ena stranden.
»Det var mig en baddare!» sade Jones med en skakning på huvudet. »Den få vi nog inte fatt.»
