»Vi måste hinna upp den!» skrek Holmes. »Elda på, därnere i maskinen! Visa, vad ni duger till! Vi måste ha dem, säger jag er!»
Vi voro snart tätt efter Aurora. Elden dånade under pannorna, den kraftiga ångmaskinen pustade och väste; den höga, skarpa fören på vår lilla slup klöv i ilande fart flodens lugna vattenyta och upptornade till höger och vänster stora, vitskummiga vågor. Vid varje slag av propellern darrade båten som en levande varelse. En stor, i fören uppställd gul lykta, kastade en lång, skimrande ljustratt framför oss. Ett litet stycke för ut sade oss en mörk punkt på vattnet, var Aurora befann sig, och en lång skumvirvel bakom henne visade, med vilken fart hon gick. Vi susade förbi pråmar, lastdragare och segelfartyg — emellan, bakom, framför och runt omkring dem. Ur mörkret nådde oss tillrop och röster, men Aurora fortsatte oavbrutet sin ilande färd, och vi följde henne i hack och häl.
»Elda på, karlar, elda på!» skrek Holmes; han lutade sig ner över luckan till maskinrummet, och eldskenet därnerifrån belyste skarpt hans ivriga, upprörda anletsdrag. »Pressa henne så hårt ni ka !»
»Jag tror, att vi vinna litet på henne», sade Jones, med blicken fästad på Aurora.
»Det är jag alldeles säker på», sade jag. »Inom ett par minuter ska' vi vara jämnsides med henne.»
I detsamma hade vi emellertid den oturen, att en bogserbåt med tre pråmar i släp styrde rakt in emellan oss. Det var endast genom att hastigt lägga rodret dikt i lä, som vi undgingo en sammanstötning, och när vi väl hunnit kringgå hindret och återtaga vår kurs, hade Aurora vunnit sina goda tvåhundra yards. Hon var emellertid ännu väl i sikte, och den dimmiga, obestämda skymningen övergick till ljus, stjärnklar natt. Vår ångmaskin ansträngdes till det yttersta — det tunna båtskrovet darrade och knakade av de häftiga propellerslagen, som drevo oss framåt. Vi hade ilat genom The Pool, förbi West India Docks, längs Deptford Reach och omkring The Isle of Dogs. Den mörka punkten framför oss blev större och större, och snart urskilde vi klart och tydligt Auroras smäckra konturer. Jones vände vår strålkastare mot henne, så att vi skulle kunna se, vad våra fiender företogo sig. I aktern satt en karl; bredvid honom stod ett mörkt föremål, över vilket han lutade sig. Ej långt från honom låg en svart massa, liknande en stor Newfoundlandshund. Pojken satt vid rodret, och i det glödande eldskenet från maskinrummet såg jag gamle Smith, naken ända till midjan, av alla krafter skyfflande kol in under pannan. Även om de i början ej varit fullt säkra på, att vi verkligen förföljde dem, hyste de nu, då de sågo oss i hack och häl efter sig, ej minsta tvivel om vår avsikt. Vid Greenwich voro vi ej mer än tre hundra fot bakom dem, vid Blackwell knappt mer än tvåhundrafemtio. Under mina vandringsår har jag i många länder förföljt och jagat många olika slags villebråd, men sällan, om ens någonsin, har sporten berett mig ett så oblandat nöje och så eggat min jaktlust, som denna galna, vilda människojakt på den fredliga Thames. Långsamt, men säkert, vunno vi på dem. Mannen i aktern satt alltjämt på däcket; hans armar rörde sig, som om han varit ivrigt sysselsatt med något, och emellanåt såg han upp och mätte med blicken det avstånd, som skilde oss åt. Närmare kommo vi — närmare. Jones ropade an dem och befallde dem stanna. Vi voro nu ej mer än fyra båtlängder bakom dem — bägge båtarna ilade med rasande fart framåt; floden var här bred och rak — på ena sidan
