låg Barking Level, på den andra de melankoliska Plumstead Marshes. Vid vårt prejningsrop sprang mannen i aktern upp från sin plats och skakade sina bägge knutna händer mot oss, allt under det han med gäll, sprucken röst överröste oss med förbannelser. Han var lång och grovt byggd, och där han stod på däcket med vitt utspärrade ben sågs det tydligt, att han ända från höften var försedd med träben. Vid ljudet av hans häftiga, ursinniga skrik kom det liv i det vid hans fötter liggande mörka byltet. Det sträckte ut sig och blev till en människa — den minsta människa jag någonsin sett — en karl med stort, oformligt huvud och en massa svart, tovigt hår. Holmes hade redan tagit fram sin revolver, och vid åsynen av den hemska varelsen följde jag hans exempel. Den vilde öbon var insvept i någon slags mörkfärgad ulster eller mantel, som ej lät se mer än hans ansikte — men detta ansikte var så ohyggligt att skåda, att det kunnat jaga sömnen från en vanlig människas läger. Aldrig har jag sett anletsdrag, som vittnat om större grymhet och djuriskhet. Hans små ögon formligen gnistrade av ilska; de tjocka läpparna voro dragna bort från tänderna, med vilka han gnisslade så att fradgan stod kring munnen, under det han emellanåt utstötte höga rop av raseri.
»Skjut honom, om han lyfter handen», sade Holmes.
Vi hade nu vårt byte nästan inom räckhåll — det låg endast en båtlängd oss emellan. Jag kan när jag vill se framför mig bilden av de två män, vi förföljde: den vite mannen på sina vitt utspärrade ben, skrikande och förbannande — vilden med sitt hemska ansikte och sina starka, gula, gnisslande tänder, båda belysta av skenet från vår lykta.
Och väl var, att vi så tydligt kunde se dem. Den lille dvärgen drog plötsligt fram ett litet runt trästycke, ej olikt en linjal, och förde det till munnen. Holmes och jag avlossade samtidigt våra pistoler. Karlen snodde runt, sträckte upp armarna och föll med ett kvävt skri överbord. Jag uppfångade en skymt av hans hätska, hotande ögon, när han försvann bland de skummande vågorna. I samma ögonblick grep den andre tag i rodret och svängde det så, att hans båt vände stäven rakt in mot södra strandbrädden, under det vi, som ej anat hans manöver, blixtsnabbt sköto förbi och med nöd undgingo en kollision. Vi girade genast om och togo samma riktning, men Aurora hade nästan uppnått stranden. Denna var en vild och ödslig landsträcka; månens klara strålar belyste ej annat än träsk och ljunghedar, omväxlande med stora vattenpölar och högar av ruttnande växtlämningar. Ångslupen rände med ett dovt ljud upp på grund och blev stående fast i leran med fören högt i luften och aktern överspolad av vågorna. Flyktingen hoppade ögonblickligen i land, men träbenet sjönk till hela sin längd ner i den mjuka, vattensjuka marken. Förgäves arbetade han på att komma lös — han kunde ej taga ett steg varken fram eller tillbaka. Han tjöt i vanmäktigt raseri och sparkade ursinnigt i leran med sin enda fot; ansträngningen kom hans träben att sjunka än djupare ner i den klibbiga myllan. När vi hunnit föra vår barkass så tätt som möjligt in till stranden, var karlen så fast förankrad, att vi måste kasta ett rep under armarna på honom och på det sättet hala honom lik en stor fisk ombord till oss. De bägge Smitharna, far och son, sutto tysta och surmulna kvar i sin båt, men kommo utan invändning över till oss, när de fingo befallning att göra det. Aurora halades av grundet och vi togo henne på släp. Akterut på hennes däck stod ett massivt järnskrin av indisk tillverkning: det var tvivelsutan detsamma, i vilket Sholtos
