»Detta gick så till. När rajahn anförtrodde sina dyrbarheter åt Achmet, gjorde han det, emedan han visste sig kunna lita på denne sin tjänare. Men österländingarna äro ett misstänksamt folk; därför gav rajahn en ännu pålitligare tjänare i uppdrag att spionera på Achmet, aldrig lämna honom ur sikte, utan följa honom som skuggan. Denne spion såg, att Achmet om natten blev insläppt i fästningen. Följaktligen begärde han själv följande dag att få taga sin tillflykt inom fästets murar, men kunde där ej upptäcka minsta spår av den han sökte. Detta förekom honom så egendomligt, att han omnämnde saken för en underofficer, som ställde om, att den nådde kommendantens öron. Man företog genast en noggrann undersökning, och den mördades lik blev funnet. Och just då vi trodde oss som säkrast, blevo vi alla fyra arresterade och anklagade för mord — tre på den grund, att vi den natten haft bevakningen av ingångsporten oss anförtrodd, den fjärde, emedan han varit sedd i den mördade mannens sällskap. Men under rättegången framkom emellertid intet om de åt Achmet anförtrodda dyrbarheterna — rajahn hade blivit avsatt och tvungen att lämna Indien, och ingen hyste något särskilt intresse för honom och hans skatt. Vi blevo likväl alla fyra överbevisade om att ha varit delaktiga i mordet. De tre sikherna fingo livstids straffarbete; jag dömdes till döden, men min dom mildrades till samma slags straff, som de andra fått.
»Den ställning, i vilken vi befunno oss, hörde just inte till de allra vanligaste. Här sutto vi alla fyra med black om foten och föga utsikt till att någonsin bli fria, och en var av oss kände till en hemlighet, som gjort oss stormrika, om vi bara fått dra nytta av den. Ens blod sjöd av harm vid tanken på att nödgas under tystnad härda ut med alla möjliga små 'grötmyndiga' tjänstemäns oförskämdheter och vara tvungen att äta ris och dricka vatten, när man visste, vilka rikedomar man kunde förfoga över, om man vore fri. Man hade kunnat bli galen för mindre; men jag har alltid varit envis och styvsint — jag teg och såg tiden an.
»Äntligen tycktes lyckan gynna mig. Jag blev förflyttad från Agra till Madras och därifrån till Blair Island, en av Andamanerna. Högst få vita straffångar skickas dit, och som jag ända från början av min strafftid uppfört mig väl, fick jag snart en undantagsställning. Man lät mig ensam bebo en hydda i Hope Town, en liten by på sluttningen av Mount Harriet, och lämnade mig ganska stor frihet. Trakten är ödslig och hemsökt av febrar; den är ytterst osäker, ty hela horder av grymma, vilda människoätare ströva omkring överallt och genomborra med sina förgiftade pilar vem som kommer i deras väg. Vår sysselsättning bestod i att gräva, dika och odla jamsrot, och hela dagarna igenom hade vi fullt upp att göra; om kvällarna kunde vi ta oss till vad vi ville. Jag tog mig för att hjälpa läkaren med hans medikamentstillagning och blev inom kort ganska förfaren häri. Men dag och natt var jag på utkik efter ett tillfälle att återvinna min frihet. Som Blair Island emellertid ligger flere hundra mil från allt annat land, och det i dessa farvatten sällan eller aldrig blåser, tycktes det nästan omöjligt att lyckas undkomma.
»Läkaren, doktor Somerton, var en glad, 'livad' ung herre, och de yngre officerarna brukade ofta om kvällarna komma till honom och spela kort. Det lilla mottagningsrummet, där jag sysslade med medikamentsberedningen, låg vägg om vägg med doktorns arbetsrum; i väggen fanns en liten med glasruta försedd lucka. Ofta, när jag kände mig ensam och sorgsen till mods, släckte jag lampan och ställde mig vid luckan för att
