höra de muntra unga herrarnas prat och betrakta deras spel. Jag har själv alltid varit road av kortspel, och det var mig ett stort nöje att se dem spela. De, som oftast infunno sig voro major Sholto, kapten Morstan, och löjtnant Bromley Brown, som hade de infödda soldaterna under sitt befäl; så hade vi doktorn själv och ett par vid bevakningen anställda civila tjänstemän, sluga, gamla erfarna spelare. Och alltid tycktes de ha mycket trevligt och gemytligt tillsammans.
»Men en sak förvånade mig, och det var att officerarna för det mesta förlorade, under det civilisterna nästan alltid vunno. Jag vill visst inte påstå, att allting inte gick rätt till, men underligt såg det ut. De här 'fängelse-herrarna' hade just inte gjort något annat än spelat kort, alltsedan de kommit till Andamanerna, och de kände i grund och botten varandras spelsätt, under det officerarna bara spelade för att fördriva tiden och kastade korten som det syntes dem bäst. Så gick det kväll efter kväll — officerarna blevo allt fattigare och fattigare, men deras lust att fortsätta leken minskades därför ej. Major Sholto var värst däran. I början brukade han betala med guld och sedlar, men slutligen måste han ge ut skuldsedlar och det på stora belopp ändå. Emellanåt vann han ett par gånger efter varandra; men för det mesta hade han en ihållande otur. Hela dagen igenom gick han omkring, dyster och modfälld och började snart dricka mer än som var nyttigt för honom.
»En kväll förlorade han en större summa än vanligt. Jag satt i min lilla hydda, när han och kapten Morstan gingo förbi min dörr på väg till sitt kvarter. De voro själafränder, de två, och syntes nästan alltid i varandras sällskap. Majoren var alldeles utom sig för sina stora spelskulder.
»'Det är slut med mig, Morstan', sade han. 'Jag skall bli tvungen att lägga in om avsked — jag är komplett ruinerad.'
»'Å prat, kära du !» svarade kaptenen och slog sin vän på axeln. 'Nog har jag också haft den gemenaste otur, men' — — Detta var allt, som jag kunde uppfånga, men det gav mig åtskilligt att tänka på.
»Ett par dagar senare tog majoren sig en promenad nere på stranden; jag begagnade mig av tillfället och bad att få tala med honom.
»'Jag ville be majorn om ett gott råd', sade jag.
»'Vad är det fråga om, Small?' frågade han och tog cigarren ur munnen.
»'Jag ville be majorn säga mig, till vem en undangömd skatt bör överlämnas. Jag vet, var det finns en, som är värd en halv miljon pund, och som jag ju inte själv kan dra nytta av dyrbarheterna, trodde jag, att det bästa jag kunde göra var kanske att överlämna den till myndigheterna, då jag möjligen kunde få min strafftid avkortad.'
»'En halv miljon, Small?' sade han nästan viskande och såg uppmärksamt på mig för att övertyga sig om att jag inte skämtade.
»'Ja — och väl det, sir — i juveler och äkta pärlor. Och den är ganska lätt åtkomlig. Den rätte ägaren är ställd utom lagen och kan således ej göra anspråk på sin egendom; skatten tillhör den förste bäste.'
»'Den tillhör regeringen, Small', stammade han; 'regeringen är i så fall den laglige ägaren'. Men orden framstöttes på ett osäkert, tveksamt sätt, och jag visste, att han nappat på kroken.
»'Majorn anser således, att jag bör underrätta generalguvernören?' sade jag lugnt.
»'Ja visst — ja visst — men överila dig inte — du kunde komma att ångra det. Låt mig höra historien, Small — giv mig alla till saken hörande fakta'.
