betydande bönderna i socknen. Och de kände nog sitt värde och sin betydelse och visste bestämt och envist vad de ville på sockenstämmor och sammanträden, men nu var det som hade deras ofta annars talföra tungor helt oförmodat fått några bindande band, och tysta och betänksamma vände de sina gula mässingsdosor i de valkiga nävarna och försökte förgäves komma i gång med varandra om det de annars med sådan skärpa och all önskvärd tydlighet brukade avhandla.
Men nu satte stadsbornas ankomst och i all synnerhet mamsell Beatas ljuvligt ångande varma glögg med russin och kardemumma och fikon och mandlar, dem de måste inta i upprepade repriser med de frusna åkande, genast litet mera fart i stämningen, som steg nästan till ledighet och gemytlighet efter all den rara lutfisken och skinkan. Och när allt rundligt och grundligt och nästan sakramentalt högtidligt var lyckligen överstökat, rykte redan den varma punschen på alrotsbor-
