det framför den långa vaxduksklädda soffan i prostens rum. Själv kröp han upp med sin pipa i ena hörnet och majoren i det andra, och ändå blev där plats till den lille rådmannen mitt emellan dem.
De få och rangliga bokhyllornas små tunna ohäftade böcker och häften vittnade om flitigt begagnande. Och de voro också prostens enda och käraste sällskap. Hur ofta läste han ej för de andäktigt lyssnande systrarna ur de skalder som stodo hans hjärta så där riktigt nära, att rösten ibland stockade sig i halsen av rörelse, och Gustava fällde en tår, — och Beata med — för sällskaps skull. Nu var dock stämningen alls ej för sådant. Värmen kändes skön i det nyskurade och helgfina rummet, där det redan kvillrade på fönsterrutorna av hettan. Och snart var det tid att skiljas åt, ty »i morgon var åter en dag», och prosten skulle än en gång genomse sin minutiöst och länge utarbetade trettondagspredikan.
Mamsell Beata gick före med sitt brin-
