nande ljus i malmstaken och visade gästerna deras rum på vinden, och snart voro de alla logerade. Det doftade av hackad en på vinden och i rummen var det så välmenande varmt. Men först och sist var det så främmande och ljuvligt tyst och snart stego från alla vinklar och vrår den mest påtagliga förnöjsamhets och välbefinnandets djupa andetag.
Men medan prosten ännu en stund blev sittande vid sin sakta sjungande lampa, i stilla ro böjd över sin predikan, där han strök och ändrade uttryck och ord — ibland för den adekvatare meningens skull, men ibland bara för rytmens och satsbalansens — blev assessorn stående vid fönstret i sitt gavelrum. Därutanför låg den sovande bygden i månsken under de darrande vinterstjärnorna. Det var så fridfullt och tyst, och endast en ensam bjällra pinglade långt borta på vägen. Ett par nattfåglar kurrade ett tag i almen och tornets klocka slog några slag. Vilken helgstillhet och ro! In i det långa rummet
