kommissarien med sin försonliga och föga nogräknade blick på tillvaron, som någon ensam stund tömde sin kvällspunsch vid Vackre Urbans bord. Och till sina närmare bekanta kunde han också räkna den poetiske stärbhusnotarien och murveln Kinlock.
Egentligen trivdes nu Vackre Urban bäst i staden. Han tyckte det var litet för grönt på landet sommartiden, och det var ju också besvärligt och onödigt att förpassa sig dit. Men när den gula tussilagon började spricka ut längs de grå åkerrenarna och lärkorna drillade över markerna, där de första grässtråna stucko fram, kunde det nog hända att han halvt ovilligt medföljde notarien och kommissarien till de närmaste utvärdshusen, och det som uppehöll honom under den svettiga promenaden var ju utsikten till en litet bättre måltid än vanligt och en större kvantitet punsch.
Om sensommaren, när kräftorna kommo, var han heller icke så ovillig att få med,
