väckande, åtminstone om man får tro Schröderheim, som i bref till konungen med nyheter från Stockholm den 9 mars 1784 skrifver: »Madame la marquise är mycket lierad med hertiginnan. Hennes höghet tillåter sig vid spektaklerna icke att applaudera utan bifallstecken af henne. Hon, stackars liten, är därigenom obligerad att ständigt kröka sig under secondlogen och skymma hela den sidan af premièren, där hon sitter.» Och Lars von Engeström, som vid något tillfälle omtalar, att han knappast sett något så långt fruntimmer som grefvinnan af Ugglas, född Wittfoth, tillägger: »För att gifva mig ett begrepp om markisinnan Du Bois de la Mottes storlek, som kom till Stockholm med sin fader, franske ambassadören Du Pons, skref mig Schröderheim till Wien, där jag då var: Du har, såsom vi alla, trott, att fru Ugglas har mycket hår, men sedan marquise Du Bois de la Motte kommit, har man fått veta, att hon är skallig.» — Dessa Schröderheims meddelanden bestyrkas af en i K. Bibliotekets samlingar förvarad karikatyr, som framställer den lille sachsiske chargé d'affaires Internari, hvilken med tillhjälp af en mot markisinnans muff lutad stege försöker inleda ett samtal.
Tornérspelet väckte de talrika åskådarnas stora beundran, men aflöpte ej utan obehag för, ja till och med olycksfall bland de uppträdande. Det dåliga vädret vållade flera afbrott i ringränningarna, hertig Carl, som enligt Fersen var en ganska klen ryttare, klämde sitt ena ben så illa mot barriären, att han nödgades intaga sängen, prinsessan Sophia Albertinas hästar skenade, så att hon måste kasta sig ur vagnen och nätt och jämnt undgick svårare skador, flera damer
