suttit mer än en kvarts timme till bords, och att olyckligtvis baron von Essen kom in samtidigt. Detta sammanträffande föreföll oss alla, som kände till den förbindelse, som är dem emellan, ganska komiskt, och somliga kunde ej afhålla sig från ett småleende. För min del låtsades jag af grannlagenhet ej märka något, emedan jag satt bredvid hennes syster, grefvinnan Höpken, men denna vände sig genast till mig och sade:
’Tänk om något sådant skulle ha händt en annan stackare, hvilka sköna förebråelser man då skulle fått höra; men min syster är alltid ursäktad, och det kan betraktas bara som ett bevis på hennes uppriktiga natur och hennes rättframhet, att hon inför hela världen lägger i dagen sitt kärleksförhållande till den där släte figuren Essen.’
’Visserligen är hon ej försiktigare än andra’, svarade jag, ’men mild och god till sin natur försöker hon att vara vän med alla och lägger sig inte i hvad andra göra, därför är hon också mindre utsatt för obehag än de flesta.’
Det är ett märkvärdigt tidens tecken, att den ena systern så där kan vilja förtala den andra inför en person, som hon ej är vidare intim med. När icke ens blodsbandet anses heligt, huru skall man då kunna hafva förtroende för något vänskapsband? Jag tycker, att om man också inte har något godt att säga om sina anhöriga, bör man ändå låta bli att förtala dem, ty det är hvarken vackert eller passande.»
Medan sålunda grefvinnan Augustas och många andras små kärleksaffärer sysselsatte skvallret, var dock hufvudintresset i hofkretsarna samladt kring de talrika festerna och lustbarheterna, i hvilka hon i likhet med
