Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hon väntat, men endast ett billigt tadel och i synnerhet alla de andra damernas åtlöje.»

Då någon anledning ej vidare torde återkomma att ägna friherrinnan Örnsköld större uppmärksamhet, må här tilläggas, att hon ännu på gamla dagar tycks ha bibehållit sina galanta vanor och att hennes sista älskare skall ha varit öfverste Peter Schönström, hvilken hon testamenterade en stor del af sin förmögenhet.[1] Hennes äktenskap var barnlöst, hon blef änka 1791 och afled i Nyköping den 6 maj 1809.

För att nu återgå till grefvinnan Löwenhielm, så torde det jämnmod, hvarmed hertigen vid nyss skildrade tillfälle fann sig uti att ej med henne erhålla ett rendezvous ha berott därpå, att hans förut så heta passion för den vackra damen väsentligen hade svalnat. Han hade ju vid denna tid börjat, såsom Ristell uttrycker sig, inslå en annan väg med det täcka könet, d. v. s. ägna sin hyllning åt balettens damer m. fl., och Augusta Fersen kunde sålunda odeladt få skänka sin vackra stallmästare sin hängifvenhet. Förbindelsen med honom varade också flera år, eller till dess Essen år 1788 äktade fröken Charlotte Eleonora De Geer af Leufsta, ett äktenskap, som väckte mycket stort uppseende inom societeten på grund däraf att detsamma föregicks af en duell mellan den blifvande brudgummen och Adolf Ludvig Ribbing, hans rival om den unga rika damens hand. Krönikan har i samband med giftermålet äfven bevarat minnet af hur grefvinnan

  1. L. von Engeström säger på tal om Schönströms uppträdande i en spannmålsfråga vid 1817—18-års riksdag: “Såsom Adlersparres vän, hade S. blifvit kommendör af Vasa-orden och såsom amant hade han af friherrinnan Ö. fått ett testamente, som gjorde honom rik.” — Minnen och anteckningar, II.