Sida:De tre gracerna 1912.djvu/33

“Res! — var Apollos svar — och sök kring jorden opp
Tre dödliga, som bäst förtjäna
Att sina namn de trenne Gratier läna.” —
Han for; och under vagnens lopp
Han tänkte för sig själf: men bör jag ej befara,
Att denna färd kan räcka dag och år,
Om ej en utväg finns att fåläng möda spara?
Låt se! — Då I mors och Apollos spår
Man Gratier vanligt skåda fär;
Så bör, om samma sed på jorden skulle gälla,
Jag strax min fart förutan tvekan ställa
Bort till den sälla boningstrakt,
Där Gustafs och Sophias makt
Ljus och behag åt världen dela:
Ja! Jag ej kan uti min gissning fela —
Han kom och med förundrad håg
I Stockholm tre grefvinnor såg,
Så lekande, behagliga och täcka,
Att han sig hin i våld i början ville ge,
Det täckhetsnymphren alla tre
På jorden stigit ned, att honom skamlöst gäcka —
Men — frågar någon frågare,
Ett folk, som plär en dödlig ledsnad väcka —
Än i Olympen då? Hvad gjordes, taltes om
I medlertid, tills Astrild återkom?
Jo väl, bland ett och annat mera,
Man talte om den smak för platt och torrt och kallt,
Som nu bland skalder öfverallt,
Och mest vid Bälten tycks regera:
Ja, ropte man med harm och sorg,
Den jord blott vide bär, som fordom burit lagrar,
Och mot en enda Gyllenborg
Har Sverige minst ett hundra Bagrar,
Discursen blef ej lång — Men snart den tidning bar,
Att Astrild åter anländ var.
Han trädde in: — "Jo, på min heder,
Min lärda fru! Den vill jag se,
Som mera skicklig är till himlens envoyé;