Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

årige Fontenelle, då han fick se henne, skall ha utropat: »Ack, att jag ej är trettio år yngre!» — Det berättas äfven att Charlotte Sparre vid franska hofvet kallades »La Rose», och ett minne häraf finnes i det porträtt med denna underskrift, som af Massé ritades i blyerts år 1740 i Paris och som stuckits i koppar af J. E. Rehn (ex. i K. Biblioteket).

Till Charlotte Sparres framgångar i Paris och Versailles bidrogo utan tvifvel hennes släktnamn och familjeförhållanden, Bland de många svenska familjer, som under slutet af 1600-talet och sedan under så godt som hela det följande seklet skickade sina söner i fransk krigstjänst, intog särskildt släkten Sparre en mycket framskjuten och bemärkt ställning. Talrika medlemmar af ättens skilda grenar vunno nämligen anställning vid franska regementen, bland hvilka ett en tid till och med bar Sparre-namnet, nämligen efter grefve Erik Sparre af Sundby (grefvinnan Tessins fader, Lovisa Meyerfelts farfar och Charlottes fars farbror), hvilken åren 1694—1714 var regementets chef och såsom fransk generallöjtnant och »maréchal de camp> deltog i successionskrigen och med utmärkelse och tapperhet stred mot prins Eugen af Savoyen. Efter återkomsten till Sverige blef han riksråd och fältmarskalk. Hans regemente, där också Charlotte Sparres fader åren 1707—08 var anställd och nådde kaptensgraden, fick sedermera benämningen »Royal Suédois» och skänkte genom lysande bedrifter heder åt det svenska namnet. Under Charlotte Sparres vistelse i Paris fördes befälet öfver detsamma af grefve Joseph Ignace Magnus Sparre, som tillhörde en mot slutet af 1600-talet i Frankrike naturaliserad gren af hennes släkt. Man kan sålunda