Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

trängande, förskönadt lika mycket genom läsning som genom världsvana. Hennes hjärta tyckes ömt och dygdigt, hennes tänkesätt äro höga och hennes sätt det mest förekommande. Bland alla hennes förtjänster känner man intet fel, såvida icke det att hon tyckes använda något för mycket konst för att försköna sina naturliga egenskaper.»

Lovisa Ulrika, som dock i allmänhet ej var lätt att tillfredsställa och som i brefven till sin moder och andra anhöriga i Berlin ej sparade på spetsiga anmärkningar om sin svenska omgifning[1], har också endast godt att säga om den unga fröken. Dennas tjänstgöring vid hofvet skulle emellertid nu fortgå blott några få år, ty 1748 ingick hon äktenskap med grefve Carl Reinhold von Fersen, den glade och lefnadsfriske öfverhofjägmästaren. Härigenom blef hon moder till två af de tre gracerna, och följaktligen är hon liksom sin make i dessas historia berättigad till några erinringar utöfver de redan här ofvan lämnade.

Charlotte Sparre var född 1719 och alltså redan tjugonio år gammal, då hon trädde i brudstol med Fersen. Förbindelsen tyckes emellertid ha varit påtänkt åtskilligt tidigare, ty i riksarkivet förvaras ett par år 1744 skrifna bref från Carl Fersens yngre broder Fredrik Axel, den längre fram så ryktbare fältmarskalken, politikern och partiledaren, i hvilka denne afhandlar och tillstyrker den förres frieri till den vackra och älskvärda fröken Lotta. Det är också möjligt, att frieriet ägde rum under eller omedelbart efter den

  1. Luise Ulrike, die Schwester Friedrichs des Grossen. Ungedruckte Briefe, herausgegeb. von Fritz Arnheim.