1760 bebodde detsamma men tillika var hyresgäst i svågerns ofvannämnda hus vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan, Man vet för öfrigt, att han år 1753 lät uppföra stall och vagnshus på den möderneärfda tomten. Det sannolikaste i denna rätt oklara och svårutredda bostadsfråga synes vara att det stora hushållet under 1750—70-talen var fördeladt på två håll. Särskildt var väl detta fallet, då intermezzon ägde rum i de franska ministrarnas disposition af de af dem förhyrda lägenheterna.
★
Blasieholmen var under senare delen af 1700-talet,
liksom för öfrigt alltifrån drottning Christinas tid och
ett godt stycke under 1800-talet, aristokratiens och den
förnäma världens speciella tillhåll. Sålunda bodde tid
efter annan i det f. d. Bååt-Stenbockska palatset[1]
(numera Frimurareordens hus) flera af de utländska
diplomaterna, såsom franska ambassadörerna grefve de
Vergennes, grefve d'Usson och markis de Pons, och
bland de svenska högadliga husägarna märktes
medlemmar af ätterna Rålamb, Strömfelt, Douglas, Horn,
Fleming m. fl. Främsta platsen intogs emellertid af
- ↑ Detta ägdes under senare hälften af 1700-talet af riksrådet grefve Carl Scheffer från 1753 till 1776, då det genom köp för prinsessan Sophia Albertina tillhöriga penningar öfvergick till drottning Lovisa Ulrika. Hon disponerade och drog afkastningen af det till sin död 1782. Fem år senare försålde prinsessan palatset till generallöjtnanten, grefve H. W. Hamilton, som 1791 afyttrade det till hofmarskalken, frih. H. J. von Düben, hvilken 1797 sålde det till frih. P. A. Fock.
