Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

själf förklarade sig för grefvinnan Meyerfelts riddare. Hvarken drottningen, hans gemål, eller grefven, hennes man, syntes taga illa vid denna utmärkelse och den inbördes frihet, som däraf blef en följd. Hertigen af Södermanland offrade sin dyrkan på grefvinnan Löwenhielms altare. Ingendera bemödade sig att dölja offerlågans häftighet, bägge funno mera behag i herdelifvets förtrolighet än i hofcirkelns bullrande tidsfördrif. Prins Fredrik, i ansiktsbildning så väl som kroppsbyggnad Europas vackraste furste bland sina samtida, valde, som sig höfdes, grefvinnan Höpken till sin utvalda.» Den fantasirike författaren berättar sedan, hur herdelifvet nådde sin kulmen under höslättern, där man åkte parvis och genomgick åtskilliga öden och äfventyr, och slutar med att citera Wilhelm von Braun:

Ack! fallet är ljuft, då det sker uti hö;
Man sänks som af änglar,
Bland vissnande stänglar
Man reser sig åter som blomstrande mö…

Det är ej omöjligt, att det ligger någon öfverdrift i Hamiltons nyss anförda skildring; men i jämförelse med under Gustaf III var hoflifvet de senare åren af Adolf Fredriks tid helt visst gansks enformigt och tråkigt. Man kan säga, att det var lugnet före stormen, ty knappt hade den gamle kungen gått till sina fäder, efter att en afton ha extravagerat på hetvägg, surkål och ostron, så att han fick slag, och efter en regering, »som varit mindre uppfylld af obehagliga skiften, om han ej själf varit regerad», förrän ett gladare, mer omväxlande och lysande lif började