han hindrade sin familjs förenande med konungafamiljen; han har äfven gjort detsamma sedermera med sin egen dotter. Sådant blef härigenom Ulla Fersens öde: hon hindrades att bli en olycklig prinsessa, för att dela sin tid uti ett ännu olyckligare öde att blifva Höpkens hustru. Han blir kär uti henne. Beslut togs af dess familj, att den förste, som henne skulle begära, skulle få henne, både att undvika prinsens giftermål, som ock hindra henne från andra olyckor, som tycktes vara henne oundvikliga. Höpken begär och får henne. Presidenten Höpken tyckte sig redan lycklig att hafva förenat sin familj med grefve Fersens, och grefve Fersen fick ett nytt band uppå honom i partivägen. Ulla Fersen betalte Höpkens kärlek med den häftigaste genkärlek. Man tyckte sig se Psyche i Kärlekens armar eller Agnes Sorel, som älskade den vackre Montrose. Deras kärlek var en beständig jouissance. De frågade icke efter fat att äta uppå; deras förnämsta husgeråd var en säng, och denna sängen hela deras lycka. Så förflöto deras första år; då den första vällusten var tillfredsställd, började bägges passioner att upplifvas, hennes att behaga andra och hans att trösta sig med vin och spel.»
Till jämförelse härmed må anföras några meddelanden af hertiginnan Charlotte, som i en karaktäristik af Ulla Fersen, till hvilken anledning finnes att längre fram återkomma, äfven omtalar hennes olyckliga äktenskap med Höpken: »Gift såsom helt ung och i saknad af en vårdad uppfostran, kastade hon sig genast in i en mängd äfventyr. Alla herrar voro roade af hennes muntra och kvicka konversation; men hennes man, som var svartsjuk och brutal, grälade på
