Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

som ofta beklagar sig öfver det besvärliga och ledsamma hoflifvet, betraktade som sina alldeles särskilda plågostunder de efter föredömet i Versailles till statsfruarnas rum förflyttade supéerna[1] och lättade en gång sitt missnöje med följande utgjutelse: »Gud gifve att jag aldrig mera kom på någon Håf Frus soupée. Ingen är som ej ängslar sig för denna nåd, då 40 personer, inpackade i små rum, knuffa hvarandra, veta ej vad de skola säga, vänta på ett kungligt Schackparti, som aldrig tar ända, se på klockan hvad tiden lider, gäspa till långt på morgonen, äta kallnad mat, dricka ljumt och spasera sig till svullna ben i brist af stolar.» Det var i början af 1780, som Oxenstierna antecknade dessa erfarenheter, hvilka sålunda mycket väl ha kunnat gjorts hos Ulla Fersen, fastän detta ej är angifvet. Äfven Ehrensvärd har beska anmärkningar angående de nämnda tillställningarna; men man får väl antaga, att lifvet var angenämare i hvardagslag, och hvad grefvinnan Ulla vidkommer så hade hon därtill många möjligheter genom att ha sin moder och systern Augusta, som år 1778 blifvit statsfru, i sin omedelbara närhet. Grefvinnan Charlotte von Fersen hade nämligen nu som öfverhofmästarinna boställsrum på slottet, och tycks där, medan hennes gemål fortfarande residerade i huset på Blasieholmen, äfven haft eget hushåll. Hon hade nämligen en talrik tjänstepersonal och hos sig ett par unga Ulfsaxar, nämligen trettonårige gossen Carl och hans yngre syster Anna Greta, hvilka voro barn af en med sjutton sådana välsignad sergeant Ulfsax, på långt håll befryndad med grefvinnan och antagligen i små omständigheter.

  1. Johan Gabriel Oxenstierna. En gustaviansk natursvärmares lif och dikt af Martin Lamm. Sid. 250.