Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

andra dignitärer, de utländska sändebuden, medlemmar af societeten, teaterfolk m. fl., och om då så kvicka och spydiga karlar som Johan Gabriel Oxenstierna och Elis Schröderheim och så löjliga figurer och tacksamma objekt för drift som hofjunkaren Göran Otto Wallencreutz voro med, behöfde nog samvaron ej vara så sömnig och långtrådig, som Ehrensvärd utmålat den. Särskildt får man den uppfattningen, att Oxenstierna just under de sista åren af 1770-talet och innan han tröttnat på hoflifvet var hofvets specielle rolighetsminister, hvars lätta och lekande esprit, såsom hans senaste biograf påpekat[1], till kungens stora förnöjelse yttrade sig i maliciösa bonmots och epigram om alla hofvets små och stora personager och händelser. Roliga, hittills ej i tryck offentliggjorda minnen härom finnas i Lunds universitets-bibliotek[2], och såsom exempel härpå må anföras följande profbitar, hvilka måhända tillkommo just under dessa sommardagar 1779 på Drottningholm:


Epigram

öfver grefvinnan Ribbings Binnikemask.

En klok hushållare man känner däruppå,
Att han, om någon del utaf hans inkomst brister,
Vet att hvad han på ena sidan mister
På andra sidor återfå;
Grefvinnan Ribbing gör ock så.
Tolf famnar mask utaf de stora

  1. M. Lamm i ofvan anförda arbete, sid. 245.
  2. I afskrift af grefve J. De la Gardie efter det förlorade originalmanuskriptet och sammanförda under titeln “Caractérer, Portraiter och Epigrammer”; (Cod. Coll. I. 5).