Har på en gång från hennes mage gått;
Men hvad hon mist i stort, tar hon igen i smått,
Och hvad hon måst i famnars längd förlora
Hon efter hand i qvarter återfått.
Epigram
vid åsynen af grefvinnan Dohna barhalsad.
Hvad fält af bröst du låter se,
Som vår förvåning väcka!
Kring hvars rymd, o Danaë,
Kan blott en jätte räcka.
Förgäfves där med vanlig hand
Till gränsen älskarn sträfvar,
Om han ej mäter deras land
Med prosten Runboms[1] näfvar.
Grefvinnan Eva Helena Ribbing, ett fruntimmer,
som Oxenstierna måtte ha haft ett horn i sidan till,
ty hon är ofta föremål för hans rätt elaka skämt, hette
i sig själf Löwen och var gift först med riksrådet,
frih. Fr. Ribbing och sedan med kammarherren, frih.
G. Maclean. I samband med hennes vistelse på
Drottningholm i juli 1779 berättar A. L. Hamilton följande
lustiga historia, som emellertid af andra
memoarförfattare sammanställes än med grefvinnan Wrede, f.
Sparre, än med Ulla Fersen. Sedan Hamilton erinrat
om, att all hoflefnad merendels medför moralens glömska,
kommer tillämpningen: »En grefvinna Ribbing, som
ville visa att hon ej alldeles åsidosatt anständigheten,
- ↑ Namnkunnig riksdagspräst, känd för ofantligheten af sina händer.
