af dessa bägge, så skulle de gå in uti slottet och enchanteras, men vunno de, så skulle de strida med Arcalaus.
Först kom le valeureux Esplandian (konungen), sedan Agrais, prins d'Ecosse (hertig Carl), så Mandanille, duc de Burgonie (grefve Claës Horn), och sist Pater, empereur des Romains (grefve Wilhelm v. Bohlen). Amadis de Gaule (hertig Fredrik) kom för att vara stridsdomare.
Han gick till fots och ledde drottningen, hvars chevalier han var. När Arcalaus från sitt slott såg Amadis, trodde han det vara sin bror Ardan Camille och lämnade frihet åt Enchantade (Léonorine), som kom och komplimenterade honom. Hon, som var grefvinnan Höpken, reste sedan och sökte upp sin riddare, som var Esplandian. Hvar riddare hade sin väpnare, en standarförare, ståtlig musik, ett antal estaffierer och sin dam vid sidan till häst. Så följde Sadamire, reine de la Sardaigne (fröken Cederström), kejsar Pater, la tendre Olive (fröken Rosenstierna), Agrais och grefvinnan Hamilton, hvars nom de guerre jag glömt, och Mandanille.
Riddarne blefvo öfvervunna och marscherade med all sin ståt in uti slottet. Då kom la fée Urgande la déconnue (den okända, fru von Stauden), beskyddarinna af Amadis, presenterade honom en coursier (springare) och bad honom på densamma strida mot enchanteuren. Han öfvervann Darison och Dramis, hvarpå Arcalaus själf kom ut med sabel i handen; Amadis och han slogo sablarna mot hvarann så ifrigt och svängde hästarna så häftigt, att det nog liknade allvar, och detta var nästan det vackraste. Ändtligen fällde Arcalaus sin sabel, till tecken att han var öfvervunnen, och red in i slottet, förföljd af Amadis. Där
