Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den nye justitie-kanslern var grefve Carl Axel Trolle-Wachtmeister, sedermera riksdrots m. m., hvilken det är en viss öfverraskning att finna i en sådan situation och omgifning, ty han tillhörde ej hofvets ordinarie stamtrupp af vivörer. Men vid denna tid var han blott tjugofem år gammal, och den gustavianska balettvärlden ägde som bekant förutsättningar för att locka till och med gamla riksråd att under stundom glömma sin värdighet och sina höga ämbeten.

Hvad angår Oxenstiernas »Tre sultaninnor», så må nämnas, att pjäsen trycktes år 1788 och fick en mycket lyckad premiär på Dramatiska teatern den 22 september 1789. Den höll sig sedan på repertoaren i nära två decennier, men gafs icke ofta och sista gången i februari 1817.

Sedan riddarspelet väl var öfver, återtog hoflifvet sin vanliga gestaltning, men efter några dagar i andra lokala förhållanden och i annan omgifning, ty vid midten af september beslöt kungen att flytta till Gripsholm, och dit samlades sedan i spridd ordning hoffolket samt gäster och inbjudna från Stockholm, så att det »ohyggliga och ledsamma» slottet mot slutet af månaden var uppfylldt af ett både i yttre och inre hänseende mycket brokigt sällskap. Naturligtvis saknades ej de tre gracerna, ty grefvinnorna Höpken och Löwenhielm voro tjänstgörande statsfruar, och »den vackra grefvinnan Meyerfelt kom att öka hofsällskapet, så mycket välkomnare, som hon ej hade med sig sin långa, magra och tyska man». En kontrast till henne erbjöd sig i »den fula grefvinnan Lewenhaupt», hvilkens anblick och särskildt »ridicule klädbonad» så skrämde kronprinsen, »att han», skrifver Ehrensvärd,