Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»började gråta och ej stod att trösta så länge hon var närvarande; han tålte att se Tripolitanen utan att bli rädd. Hennes vett skall ersätta hvad i fägringen fattas; men jag har endast funnit mycken illparighet, lust för trakasserier och en lätthet att finna ridiculer hos de mest oskyldige.» Så anlände prins Carl och hertiginnan och den franska teatertruppen, hvilken med sina anspråk på bättre inkvartering började »cabalera» och till förargelse för Ehrensvärd, som hade hand om de praktiska anordningarna, fick medhåll af de vackra grefvinnorna. Bland teatertruppens medlemmar befann sig hertig Carls nyengagerade älskarinna, den mycket vackra, men särdeles äfventyrliga mamsell Beata Charlotta Eckerman, som dock icke, i olikhet med prins Fredriks älskliga väninna Sophie Hagman, fick bo på slottet.

Snart var hoflefvernet sålunda åter inne i sina gamla gängor, med skådespel och konserter, oro, intriger och skvaller i ständig omväxling. Det ser dock ut som om till och med kungen, hvilken likväl efter allt att döma i allmänhet var förtjust i detta rörliga och spännande lif, emellanåt längtat efter att komma ifrån det. Man finner honom nämligen vid denna tid ofta vara ute på jakt och då och då äfven göra besök på herrgårdarna i Gripsholms närhet, särskildt på Åkers bruk hos kommerserådet Wahrendorff och på Mälsåker hos grefve Axel von Fersen, och under dessa utflykter ledsagades han vanligen af statsfruarna, medan hans gemål mest lefde i sina rum tillsammans med friherrinnan Manderström och fördref tiden med att göra toalett, betrakta sina nipper och äta god mat. Den stackars Sophia Magdalena, hvil-